Läser i boken leva med asperger.
Kapitlet handlar om vänskap'
Vänskap är en ömsesidig relation som innebär att man hjälps åt, är lojal, stöttar varandra, har gemensamma intressen, tillbringar tid tillsammans, intresserar sig för hur den andre partnern mår,

Hjälper varandra, lyssnar på varandra och försöker förstå varandra och sätter den andre parterns intresse före sina egna.
Detta var en vacker beskrivning på vänskap
Som få får uppleva i livet, för mig tog det många många år.
Just nu upplever jag detta från en väldigt fin person som jag är otroligt tacksam att jag får vara en del i hans liv.
Ja ni vet nog vem ! Jag är tacksam för varje gång vi ses och tar inte något för givet!
Även ni andra här på forumet tycker jag väldigt mycket om, ni är snälla och omtänksamma
Tack för att även ni finns !
Kram och sov gott!

.

Vaknat,klivit upp ur sängen, satt på datorn och ätit frukost.

De senaste två dagarna har jag bland annat varit nära att bli överkörd av en buss, blivit kramad tre gånger(!) av min mentor på skolan som tydligen är orolig för mig, blivit skojbiten av en katt, haft en massa prov och åkt kollektivt i 10 timmar. Idag har jag sovit till nu.

Innan jag somnade imorse började jag läsa mikroekonomiboken jag har tenta på den 2 november. Jag tyckte den svenska makroboken var pratig på gränsen till oläslig, nu är det en amerikansk bok som i vanlig ordning är ännu värre. En svensk ekonomibok är som en amerikansk mattebok, skräp. En amerikansk ekonomibok är vedervärdig. Men tentorna verkar så lätta så det går nog ändå.

Oj. Det där sista låter som något av en logisk följd av resten.
(Behöver man vara orolig för dig?)

Nej.

Skönt!

...så länge jag är snäll mot mig själv. Eller lagom hård mot mig själv eller hur jag ska uttrycka det. Jag planerar inte att försöka bli normal igen, så ingen behöver oroa sig för mig.

Jag maratonsover alltid efter mycket ansträngning och antar att det fyller en funktion. Dotterns pappa tycker jag är löjlig, "ta en kopp kaffe och övervinn tröttheten, så gör alla andra". Ja, så gör väl alla andra, men jag är så äckligt känslig och oduglig att jag uppenbarligen inte klarar det som andra klarar. Senaste perioden jag försökte göra allt på normalt sätt slutade det med att jag blev närmast psykotisk och inte vågade vänta i väntrummet på vårdcentralen för att jag tyckte alla som satt där stirrade på mig. Till slut vågade jag och fick antidepressiva och hjärtmedicin så nu är jag åtminstone inte ett vrak längre.

Mycket klokt!
Sovandet fyller en extremt viktig återhämtningsfunktion.

Fantastiskt att du kommit på det nu, för mig tog det över trettio år och därför sitter jag här nu och känner mig dum som inte fattat tidigare.
Så lyssna inte på exet - sov.