Ok. Ja, jag upptäckte den tråden alldeles nyss och tänkte att jag kanske egentligen skulle postat där.

Nej jag vill inte se det som ett helt separat syndrom för min del heller. Jag är på det klara med vad det beror på (tror jag åtminstone). Det har med största sannolikhet med min underliggande känslighet att göra.

När jag var liten minns jag att jag fick overklighetskänslor (som jag nu har jämt) i specifika situationer, till exempel efter biobesök (överbelastad av intryck är min teori kring det) och under barnkalas eller liknande (högljutt och väldigt socialt).

Korslänkar till tråden Dissociation eftersom det finns beröringspunkter.

Tack Zombie!

Ja, överbelastningen finns där för mig också, helt klart. Och den underliggande känsligheten. En del av den där känslan (eller icke-känslan... känslan av icke-känsla... whatever!) handlar nog huvudsakligen eller uteslutande om just det.

Men i det jag läser nu har jag fått klart för mig att traumarelaterad dissociation också aktualiseras lättare just i sådana situationer. Det kan tydligen t.o.m. vara så att traumat aktualiseras av själva överstimuleringen därför att den orsakar samma kemiska processer i kroppen (med stresshormoner och signalsubstanser och larmsystem som går igång). Och då skulle just overklighetskänslan bero på att delar av en själv fortfarande är kvar i "trauma time" där man lämnat dem för att själv slippa känslan av den upplevelsen.

Man har alltså en gång i tiden på något plan (omedvetet, antagligen) valt att stänga av delar av sig själv - fast i själva verket är de inte avstängda, utan är liksom där i bakgrunden på stand-by och med ständig beredskap. Eller nå't. Och så kan splittringen aktualiseras i en massa olika situationer, och då känner man sig inte närvarande. Kännandet i alarmerande situationer har man nämligen överlåtit åt den del av sig själv som man har lurat sig själv att tro inte är del av en själv.

Det där blev rörigt...

Jag förstår. Det låter rimligt.

Den där känslolösheten, förresten, är SSRI en av orsakerna till i mitt fall. Jag kan veta att jag borde bli glad över något men får ingen glädjekänsla till exempel. Märker att jag är mycket mer plan i mitt stämningsläge sedan jag började med medicin igen. På gott och ont, såklart, för jag blir hjälpt av medicinen också.

Mhm... Den effekten får inte jag. I alla fall inte i större utsträckning med medicin än utan. Jag har definitivt haft det så från och till, ibland under långa perioder. Men värst har det nog varit när jag har varit omedicinerad. Och för mig har det blivit väldigt tydligt att jag då har stängt av delar av mig själv för att uthärda, och låtit autopiloten ta över.

Det hände t.ex. när jag skrev klart min avhandling. Jag kunde inte känna den minsta lilla glädje över att ha grejat det, trots att det sannerligen var en bedrift som mitt liv såg ut då* och trots att det var väldigt avgörande att jag lyckades.**

*) Jag låg i skilsmässa, från min sons pappa, och kände mig som en fruktansvärd skurk som förstörde min sons liv. Han var två och ett halvt år då. Hans pappa mådde psykiskt dåligt och lade in sig på beroendekliniken i omgångar. Min doktorandtid hade gått ut, så jag försörjde mig på att undervisa med kursansvar för tre kurser - undervisade på dagarna, var mamma på kvällarna och skrev på nätterna. Folk i min omgivning fick cancer. Undervisandet, med de förutsättningar som råder för en universitetslärare och mina egna specifika svårigheter, bröt ner mig totalt.

**) Annars skulle jag inte kunna vara med på en projektansökan som skulle kunna ge mig drömjobbet - vilket den också gjorde.

Hm... Inte så konstigt att jag blev som avstängd, kanske... Men det satt i väldigt länge, och jag kände mig verkligen väldigt väldigt avstängd. Jag "botade" det genom att kasta mig in i en relation på ett väldigt dumristigt sätt, gjorde i princip allt det där man inte skall göra med en vilt främmande människa man fått kontakt med på nätet. Jag lyckades hålla mig förälskad i flera månader och klarade på så sätt av tillvaron.

Det var Tintomaras påfund.

Ojoj! Hoppas du inser att det är en bedrift i sig att skriva en avhandling? Sedan utifrån de premisserna du nämner... jag är sjukt imponerad över att det alls gick. Och det verkar som det blev bra resultat också. Wow.

Det låter som du varit med om en del. Och det med separation när ett barn är inblandat... det är aldrig kul.

Orange har rätt. Börjar kanske bli dags att börja inse det? Komma in i värmen litet försiktigt?

Jag smittas av ditt återhållsamma uttryckssätt. Skulle ha lagt till att man kan gråta för mindre än att se hur du har fått kämpa.

Och ändå lyckats med så mycket. (Det är ju inte bara avhandlingen direkt... )

Okej. Jag har faktiskt klarat en hel del. Det har jag. Och jag har inte slutat att bry mig. Och jag är inte ens särskilt avstängd nu, känner snarare för mycket. Kanske borde jag ge mig själv lite credit. Inte så att jag blir högmodig, för det gör så ont att falla så långt. Men sisådär lite lagom, till vardags. Gå omkring och vara smånöjd för det mesta. Det verkar så skönt att kunna vara det.

Eller... för det mesta... Det lät svårt. Fick genast prestationsångest. Nämen, någon gång lite då och då. Och även om jag inte just då har gjort någon jättebedrift. Man kanske inte måste göra jättebedrifter för att vara nöjd. Egentligen. Och det kanske är helt okej att klanta sig ibland, t.o.m. att vara lite otrevlig någon gång när man har en dålig dag. Folk brukar anses vara tillräckliga som människor ändå, eller hur?

Det kanske t.o.m. kan vara okej att inte vara nöjd hela tiden. Man kanske skall vara nöjd med att inte vara nöjd. Nöjd med att kunna tillåta sig att inte vara nöjd, utan att få så sabla dåligt samvete. Då kanske det skulle vara lättare att vara nöjd när man borde vara nöjd. Eller harmonisk. Whatever.