Re: Depersonalization disorder - en till grej man kanske har
Mhm... Den effekten får inte jag. I alla fall inte i större utsträckning med medicin än utan. Jag har definitivt haft det så från och till, ibland under långa perioder. Men värst har det nog varit när jag har varit omedicinerad. Och för mig har det blivit väldigt tydligt att jag då har stängt av delar av mig själv för att uthärda, och låtit autopiloten ta över.
Det hände t.ex. när jag skrev klart min avhandling. Jag kunde inte känna den minsta lilla glädje över att ha grejat det, trots att det sannerligen var en bedrift som mitt liv såg ut då* och trots att det var väldigt avgörande att jag lyckades.**
*) Jag låg i skilsmässa, från min sons pappa, och kände mig som en fruktansvärd skurk som förstörde min sons liv. Han var två och ett halvt år då. Hans pappa mådde psykiskt dåligt och lade in sig på beroendekliniken i omgångar. Min doktorandtid hade gått ut, så jag försörjde mig på att undervisa med kursansvar för tre kurser - undervisade på dagarna, var mamma på kvällarna och skrev på nätterna. Folk i min omgivning fick cancer. Undervisandet, med de förutsättningar som råder för en universitetslärare och mina egna specifika svårigheter, bröt ner mig totalt.
**) Annars skulle jag inte kunna vara med på en projektansökan som skulle kunna ge mig drömjobbet - vilket den också gjorde.
Hm... Inte så konstigt att jag blev som avstängd, kanske... Men det satt i väldigt länge, och jag kände mig verkligen väldigt väldigt avstängd. Jag "botade" det genom att kasta mig in i en relation på ett väldigt dumristigt sätt, gjorde i princip allt det där man inte skall göra med en vilt främmande människa man fått kontakt med på nätet. Jag lyckades hålla mig förälskad i flera månader och klarade på så sätt av tillvaron.
Det var Tintomaras påfund.