Jag drömde att jag träffade Fredrik Reinfeldt. Jag ställde obekväma frågor och han ställde sig bakom en glasruta vid en reception för att bättre kunna svara. Någon kom förbi och trodde att jag var Fredrik Reinfeldts bror.

Incognitas dröm var stark. Och nu flyr det förstås undan igen vad jag skulle skriva mer. Mer än det uppenbara om barndom och att barndomen dör och lever vidare samtidigt i en, livsfaser och den där gungbrädeväxlingen mellan liv och död i allmänhet.

Drömde inatt något om att jag hade gjort något oförlåtligt fel. Absolut oförlåtligt, minst i klass med mord, inget snack om saken. Och folk höll på att rota i mina affärer och kunde närsomhelst upptäcka det. Senare var jag förvånad över att folk inte hade upptäckt det än. Tills jag så småningom började inse att de nog hade upptäckt det, men mitt straff hade uteblivit. De var väl generade eller taktfulla eller hade det där nedlåtande överseendet jag så väl känner igen från mina yngre år. Men så småningom började jag undra om de kanske var rädda för att få sina egna garderober genomletade också, och ännu senare om de kanske var överseende på riktigt därför att det inte är rimligt att begära bättre av någon. Att man inte kan leva utan att bära sig oförlåtligt illa åt, och att det var okej. Egendomlig upplevelse.

(Nej, ingen lättköpt kristen-nåd-dröm, jag är inte ens kristen. Och naturligtvis inte att det var i sin ordning att bära sig illa åt. Det här var något mer förutsättningslöst.)

Det låter som en oerhört positiv utveckling, Zombie!

Fasen, vad vi utvecklas på det här forumet!

I natt drömde jag att jag antingen blev skjuten av polisen... eller så var det Breivik. Det borde inte ha varit Breivik, för han har ju ingen anledning att döda mig, tänker jag... Aja, iaf: Jag blev träffad av flera skott. Det gjorde inte ont, men jag kände hur mina lungor fylldes med blod. Sedan kom någon fram och sa att jag var död. Men det var jag ju inte alls. Men jag kunde liksom inte säga det. Hade ju lungorna fulla med blod. Kunde inte andas heller. Aja.

Det lustiga är att det där inte ens var en mardröm!

Jag drömde att jag var på besök i ett icke namngivet samhälle någonstans på landsbygden. Jag handlade i den lokala mataffären och kände ett otroligt självförtroende vad jag än gjorde, vilket också syntes på min gång (man kan säga att jag "gick som en karl" stöddigt, självsäkert, nonchalant etc...). Jag skulle köpa lingonsylt, men hittade först inte rätt sort och fick vända tillbaka och byta till "rårörda lingon", vilket var den rätta sorten. I kassakön var jag alldeles viss om att alla kvinnor ville ha mig, eftersom ortens män i allmänhet var okultiverade tölpar.

Jag drömde också att jag skulle åka vattenrutschkana och far min stod nere på marken och ropade något om att "initialen är här". Det gick oerhört trögt nerför och jag fastnade halvvägs och blev tvungen att ringla mig fram som en orm på rygg.

Jag drömde att jag kommit till en postapokalyptisk värld där någons dominanta elaka mamma ledde ett skräckvälde och försökte mörka ett mord genom att fejka sitt alibi med hjälp av låtsat använda och nedsumpade tekoppar. Av någon underlig anledning hade jag en Green Day-tröja som var sådan hårdvaluta där att en tjomme tog den av mig (fastän jag hade den på mig). Till min förvåning fick jag dock i gengäld en ascool Marillion-tunika, som jag genast iklädde mig. Sedan försökte jag gömma mig uppe på en stor terass, som var möblerad och helt vit (golv, väggar, möbler, textilier - rubbet). Jag hade med mig mitt flickrums gamla vita IKEA-byrå och något annat vitt i inredningsväg som jag diskret passade in där med hopp om att det inte skulle synas att jag bosatt mig där. Jag tror att det var den där mamman och hennes hejdukar som inte skulle få veta att jag fanns där. Det var efter det som mamman fejkade användning av tekoppar. Men... märkte hon inte mig då...? Eller var det bara att jag flyttat in där som var hemligt?

I den här världen fanns inte elektricitet så man kunde inte tvätta kläder hursomhelst. Varför detta var en relevant detalj vet jag inte, men jag noterade det särskilt. Kanske var det en förklaring till något i samband med klädbytet.

---

censur

---

Och så drömde jag om två stora hundar som tydde sig till mig fastän de inte var mina. De hade lämnats ensamma och utestängda från sin lägenhet, som för övrigt var mittemot min mammas lägenhet (som var en blandning av olika lägenheter genom tiderna och påhitt). Hundarna var väldigt törstiga, och jag letade och letade efter en vattenskål. Någon mat hade jag inte till hundarna fastän det var dags för dem att äta, men jag hade lite hundgodis som mest såg ut som torrfoder till katt. Jag letade efter skål/fat till det också. Det var väldigt svårt att hitta i skåpen, men till slut fann jag vad jag sökte.

---

Och så drömde jag något om en väldigt rörig miljö där måltider hämtades ut på ett fullständigt obegripligt sätt samtidigt som man var upplopplad till nätet på ett väldigt rörigt forum med en massa avancerade funktioner som jag inte fattade ett jota av.

Ascool Marillion-tunika! Och det där med tekoppar.

Min dröm:
Jag satt i en bil och vi åkte runt, runt utan att komma fram.
I bilen fanns flera andra, jag satt i baksätet längst ut mot fönstret på höger sida, bredvid mig satt en kille/man, sedan någon till bredvid honom. Vet inte vem som körde.
Den här killen (både jag och han var rätt unga i drömmen) kändes mycket tilldragande och jag satt stel som en pinne och försökte vara så liten och osynlig som möjligt. Han verkade ömsom intresserad av mig och ömsom avståndstagande. De andra i bilen verkade skratta åt mig och jag ville bara försvinna.
Då kände jag hur den här killen lade sin arm över bilsätet bakom mig och liksom av en händelse så nuddade hans fingrar vid mina. Sedan blev det mer och mer tydligt att han faktiskt smekte min hand med sin.

Sedan vaknade jag halvt om halvt och tänkte genast att det där har ju aldrig hänt tills jag kom ihåg killen som var som en ängel. Vi satt aldrig i en bil men den där känslan av att ana något men inte våga lita på sin aning hände ju med honom. Han tog faktiskt min hand i sin och så gick vi en bit längs Kungsträdgården men jag fattade tydligen ändå ingenting...fömodligen var jag rätt så onykter också.
Men tänk om.

Jo, det var en mystisk byggnad som hängde i luften med plexiglasskivor till tak och delar av golv. Men jag får återkomma, kan inte tänka klart när magen skriker.

Jag drömde något om långfil...

Och så har jag bestämt för mig att jag gjorde en avancerad analys av diverse gamla relationer och kom till viss klarhet. Synd bara att jag inte minns det.

Ett jättefartyg raceade runt, runt i hamnen och orsakade enorma svallvågor iland där jag stod. De var menade enkom för mig, svallvågorna, jag hade gjort något dumt. Och jag både kom undan och hamnade under vattnet och drogs med - det var minst två varianter av drömscenariot som rullade förbi.

Innan dess var det en okänd stad med gamla byggnader och branta backar, en skramlande spårvagn och ett apotek som först var stängt och sedan öppet men inte för mig, så jag smög mig in och tjuvade en förpackning medicin av något slag. Expediten såg mig dock och sade: Ja, den var menad till dig.
Och gick in igen med ett märkligt leende.