Självförakt är ju också en jädra klyscha. Jag föraktar mig själv för mitt självförakt. Blääää!

... och (höll jag på att säga - och även sade som synes) det är ju inget att förakta, för att nu halka runt i talesättsvärlden, men också sagt med viss förankring i den verkliga världen som jag erfarit den.

Jag hängde nog inte riktigt med där, men ordvitsen var lite kul.

Lugnare. EFT bryter paniken, faktiskt.

Jo, jag menar som så att det alltid är något att ta fasta på att man är medveten om hur man reagear på hur man upplever sig själv, såsom nu för dig rörande att du föraktar ditt självförakt. Förmågan att reflektera sådant hos sig själv är något man har anledning att vara tacksam för, trots att den i sig blottlägger smärtpunkter. Den reflektionen kan då "avböja" föraktet occh hålla öppet för något annat. Något sådant var det jag syftade på - men det är inte så lätt att klä den erfarenheten i ord (och ordvitsandet var ett sätt att uttrycka och vittna om den "flyktigheten").

Jo precis. Det är ganska precis det jag försöker jobba med just nu, men det blir lite svajigt innan det stabiliserar sig så att säga (att släppa fram reaktionerna i ljuset istället för att bara bita ihop).

Trött. Har suttit på tåg hela dagen.

Du vet vad du snackar om. Det där hjälpte. Tack!

Svajigt och böljande. Jo, visst. Särskilt när det är något djupt förborgat (och dessutom djupt splittat och allt vad det nu är där i djupet) som man ska ta tag i och försöka få att bli begripligt och fattbart uppe på ytan, där allehanda vindar far fram (tankar, känslouttryck etc, för att inte tala om hur närstående och andra kan yra runt på olika sätt).

Något mer stabilt finns det nog goda utsikter för att det kan bli med tiden, när man fått tillfällen att se och bearbeta sammanhangen, men för många av oss är det ständigt så att vi svajar mer än andra (något som nu inte bara är av ondo utan också ger oss vissa möjligheter att skaffa oss livserfarenheter som andra kanske inte ens vet existensen av).

Jo... Men ibland känner jag mig flera hundra år gammal. Och ändå finns det delar av mig som fortfarande befinner sig ungefär på en treårings nivå. Och nu är jag arg på mig själv för att jag vräkt ur mig här, där det finns folk förutom jag som mår alldeles tillräckligt dåligt ändå. Men jag får väl försöka förlåta mig själv för det. Så kanske det inte händer lika ofta.

(Jag har terapeut och medicin och skadar inte mig själv, är i grunden otroligt förnuftig, så ingen behöver vara orolig. För den händelse att jag oroat någon.)