EQ må vara ett begrepp i mängden som inte säger så mycket, förövrigt precis liksom IQ är. Men den empatiska förmågan är mer relevant i sammanhanget än en viss sorts ensidig intelligens.
A och C är dessutom knappast mindre problematiska i förhållande till att vara kapabel att ta hand om ett barn på ett adekvat sätt.

Jag håller på CRA i frågan.

Lägger man till SQ i ekvationen rörande intelligenser så får man nog en mer komplett bild om hur en människas intelligens ser ut.

Sentienskvot? (Finns det någon etablerad svensk term? Kommer i hastigheten inte på någon bättre. Kan vi säga "intelligens" kanske vi kan säga "sentiens" också.)

Mindre ofullständig bild iallafall.

************************************************

Jo, jag lutar också åt CRA:s håll.

Det är inte ett jävla dugg sjukt! Det som är sjukt är när samhället (läs: socialtjänsten) lägger sig i familjers liv baserat på idiotiska teorier ifrån förra århundradet.

Kom framförallt ihåg att samhällets vård av barn som blivit omhändertagna inte fungerar ett dugg bättre än de "dysfunktionella" föräldrar man rövat bort barnen ifrån.



Räcker upp min hand, och tillägger att båda ligger på autismspektrum.

Att AS utesluter flera personlighetsstörningar för att diagnoskriterierna överlappar. Men det kanske inte är till min fördel i debatten å andra sidan.



Nja, EQ är dåligt definierat och gör inte skillnad på kognitiv vs affektiv empati. Den skillnaden är mätbar med hårda, fina mätinstrument av metall som vi fysiker bygger. Affektiv empati är bra, kognitiv empati är bara bra under förutsättning att affektiv empati föreligger, annars är det rent samhällsfarligt.



De kan vara väldigt problematiska men jag påstår fortfarande att kluster B är värre, kluster B handlar om renodlad illvilja mot eller utnyttjande av omgivningen.

Men visst, min rant var överdriven. Majoriteten av "broader autism phenotype" är bra föräldrar. Av den minoritet som befinner sig inom det kliniskt relevanta autismspektrum kanske det är tveksamt om en lika stor andel är lämpliga. Men autistiska personlighetsdrag är viktiga för samhället och världen hade varit bättre om de varit mer utbredda, även om det varit till priset av fler problematiska extremfall.

Ska tillägga att AS går flera generationer bakåt på ena sidan. Andra sidan verkar inte NT, men inte så aspig heller. Nåt annat.

Jag håller med om att kluster B är värre än både A och C.

Det rödstilta: VERKLIGEN, håller med till 100%.

Det som är det sorgliga är att samhället ofta (oftast?) lägger sig i i fel fall och låter andra barn och familjer där verklig vanvård, misshandel och missbruk pågår slippa undan. De riktar sina omsorger väldigt fel och kontentan blir katastrof.

Det här är också ett intressant och stort ämne i sig - socialtjänstens misstag och felriktade "hjälp".

Råkade radera mitt ursprungliga inlägg. Den ena skyddade mig från samhället till priset av sin egen psykiska hälsa och den andra hade den enda rätta inställningen till barnuppfostran, nämligen laissez-faire. Detta var bra motvikt mot den andras kontrollbehov. Jag växte upp i ett arbetarhem med inslag av de sundare delarna av det som kallas medelklassvärderingar, typ förakt för dumhet och lagidrott och en inställning att högskolestudier är en självklarhet.