Är det rimligt att anta att vissa (många?) av oss med måttliga npf-drag under uppväxten kan få förvärrade och fördjupade npf-drag senare i livet?

Detta med tanke på epigenetik - gener och delar av gener som slås av och på till följd av miljögifter och andra sorters stressorer vi utsätts för under våra liv.

Och även med tanke på "GAPS-teorin", om den nu är rimlig eller inte, att allt börjar i magen. Ju mer tarmfloran skadas, desto fler skadliga partiklar åker runt i kroppen och påverkar oss (vilket också länkar till epigenetik).

Jag tänker att det antagligen är som med så mycket annat, att det finns faktorer som verkar åt båda hållen. Mognad, lärande och positiva erfarenheter torde kunna främja utveckling och motverka försämring, samtidigt som man riskerar att bli alltmer utsliten, påverkad av miljögifter och i värsta fall traumatiserad.

Jag måste säga att jag känner att mina NPF - problem har blivit större med åren. Om det beror på att man blivit medveten om dom eller hur det är. Men jag känner av dom deffenetivt.

Jag tror inte det har blivit värre utan mer annorlunda. T ex som barn och tonåring så hade jag vissa problem, jag hade mer problem med kommunikationen på den tiden än vad jag har nu, vilket är något jag har jobbat länge på, och jag blev lättare stressad och var mer åt autism-hållet som barn och tonåring, inte så mycket att folk såg mig och tänkte "Hon har autism" men fortfarande betydligt mer än vad jag har nu, jag var tvungen att ha egna platser annars blev jag jättesur och ledsen, jag hatade när min familj hittade på saker på ren impuls vilket inte hände alltför ofta (en fördel med att ha 3 syskon, man måste planera med 4 barn) osv.

Nu är det mer att jag blir så trött av alla sinnesuttryck, det var något hanterbart när jag var barn och tonåring för då hade jag mer energi, men nu märker jag att jag blir mer och mer trött av att inte kunna stänga ut intrycken, samt att jag blir mer trött av stora sociala sammanhang och även lite av små även om de är inte så farliga och jag känner att de små sociala sammanhangen ger mig mer än vad det tar i energi.
Men jag har utvecklat social fobi och är lite rädd för människor, då jag är så van vid att möta oförståelse och i bästa fall bli utfryst, så jag gillar inte människor egentligen, jag gillar de jag känner, men främlingar ger jag sällan mycket för Sedan finns det även snälla främlingar och när jag möter en sån så är min dag gjord

Jag har fortfarande lite av autism-dragen kvar i mig, men det är inte lika mycket som jag var yngre och är något som jag har jobbat bort innan jag ens visste att jag hade AS.
Så vissa problem har minskat och vissa har ökat.

Ähh, jag tror att jag med åldern mer och mer kommer att skita i att anpassa mig och leva som jag blev född. Nu när båda mina hemmavarande ungdomar blivit myndiga, så har jag inte längre någon anledning att spela normal gentemot myndigheter heller.

Så svaret är nog (för min del) att "problematiken" är borta, men att jag nog kommer att upplevas som mer udda ju äldre jag blir. I dagsläget så är "du är udda" en komplimang, inget problem.

Personligen är det tvärtom för mig, dvs. den har minskat med åldern. Däremot så förvärras vissa saker av stress men när den är borta så sjunker de tillbaka till sin vanliga nivå igen.

Skulle vilja säga att problematiken kan både öka och minska med åren. Och säkert stå still – med eller utan att ändra karaktär. Beror på så mycket, från hur man är som person över vad man lär sig av livet (både som verkligen går in, med eller utan epigenetik, och som man lär sig kringgå, kompensera osv.) och till vad all meransträngning kostar en (eller kanske inte kostar någon enstaka lyckligt lottad). Och på det jag just nu har glömt.

Sedan, inte minst bland kostnadsposterna, får man ju räkna in sådant som kanske inte direkt hör till NPF:et men tycks gärna komma i sällskap med det: allmäna konstitutionella skörheter och normavvikelser som ömtåligt immunförsvar, dålig stresstolerans, benägenhet att bli utbränd, dålig självreparationsförmåga, diverse avvikande kroppskemi, överkänslig perception och så vidare, som ytterligare förvärrar eller åtminstone komplicerar det merarbete vi redan måste lägga ner för att kunna leva.

För min del har jag blivit fan så mycket klokare och fått bättre koll på allt möjligt inklusive mig själv, och då inte alls bara med inlärd kompensering – men det har kostat mig den redan helt otillräckliga koncentrationsförmåga jag hade och mina krafter att uträtta något som helst, så frågan är om det har varit värt det. Ett samhälle utan tillräckliga "välfärdsdrag" hade naturligtvis varit livsfarligt för mig; å andra sidan hade det behövt vara bra kuftolerant för att ha kunnat ge mig en försörjning som ung heller (och där ska man inte romantisera det förgångna som många gör).

Så både och, tycker de flesta av er.
Kompensationsförmågan täcker för tidigare funktionshinder i viss mån. Och jag håller med. Utvecklingsstörningen lär väl släppa litet i taget under utvecklingen...

För min del upplever jag följande:
Som liten var jag, i mitt eget tycke som jag kommer ihåg det, mer åt ADHD- och ADDhållet men med vissa AS-drag. Mer specifikt mest ADHD energisk som riktigt liten vilket gick över i tröstlös ADD under tonåren och sedan mer och mer renodlat AS som ung vuxen. Nu är jag någon sorts blandning fast utan uppmärksamhetsstörning så diagnosen blev enbart AS vid utredning för några år sedan. (Fast borde inte extrem koncentrationsförmåga räknas som en uppmärksamhetsstörning den med?)

Mina energinivåer har under livet gått från närmast outtröttlig som liten till mer och mer energilös till total utmattning när det är som värst nu som medelålders (eller vad ska man kalla oss, Inco och Schubbe? ).

Jag upplever alltså en klar försämring när det gäller orken, minnet, stresstålighet.
Men också en förbättring kring verbal kommunikationsförmåga och ömsesidighet etc.

Men den där försämringen oroar mig.

Jo, den tynande orken ja... Den oroar mig också. Fast det kanske är all den där ömsesidigheten som tar så mycket energi? Man kanske får välja? Tentaklerna drar mycket ström när de är ute, liksom.

Ja, det, och sedan familje- och försörjnings- och annan stress. I en värld inte byggd för aspiga eller konstitutionellt sköra.