Vill tillägga att ovanstående var ett skämt.

Man kan vända på frågan också, alla har vi varit barn som bekant, vilken sorts föräldrar har vi haft och hur var det? Eller vilken sorts föräldrar hade vi inte velat ha oavsett hur våra faktiskt var?

Mitt svar:
En mardrömsförälder har någon sorts empatibrist, missbruksproblematik, narcissistiska tendenser, är lättkränkt, gör suicidförsök och är omogen samt har Instabil personlighetsstörning som hen inte vill veta om eller ta tag i.

Allt ovanstående är inte direkt något ovanligt inom npf-området även om det antagligen är ovanligt att en och samma individ uppvisar allt det på en gång.

Psykoser är heller inget man vill att en förälder ska ha.

Överhuvudtaget tycker jag att det är jävligt konstigt hur litet blivande föräldrar ifrågasätts, att det ses som allas självklara rättighet att föda barn till världen oavsett hur man fungerar och väljer att leva sitt liv.

Det är sjukt om något.

Vilka här har haft bra föräldrar som klarat av sin föräldraroll på ett tillfredställande sätt utan att ge sina barn men för livet? Räck upp en hand.

Jag kan nog inte räcka upp handen där, åtminstone inte så högt, men alternativet hade ju varit att inte finnas till alls. Och de gjorde så gott de kunde. Det betyder väl något, det också.

Ungefär så här också (utan "nog").

Dock är ju folk mångdimensionellt olika i det här som i det mesta. Både föräldrar och barn. Dessutom kan man se det rätt olika under olika egna livsfaser, genom skiftande både insikter och självbedrägeri.

Inco:
Det betyder att man under delar eller hela sitt liv lever i sviterna av sin trasiga barndom.
Och nej, jag hade inte heller velat att inte födas fast att. Frågan är vad mina barn svarar på samma fråga när de blir medvetna om att den frågan faktiskt kan och får ställas.

Hade någon frågat mig för ett antal år sedan, innan jag fick egna barn, hade jag antagligen svarat att alla föräldrar inte borde få bli föräldrar, inklusive mina egna. Och alternativet att inte alls ha funnits till hade även den känts tillfredställande.

Jag hade en kollega som sade att hon aldrig skulle skaffa några barn eftersom hon inte skulle klara att vara en lika bra mamma som hennes egen, som enligt utsaga hade varit helt perfekt. Det problemet behöver i alla fall min son inte ha. Han vet att det är mänskligt att inte vara perfekt och att man kan duga alldeles utmärkt som människa ändå.

Men visst, nog kan man känna sig otillräcklig många gånger.

Något jag inte förstår mig på är alla dessa kvinnor som skaffar barn med män som de inte anser lämpade för att stanna hemma med barnen ens under pappamånaderna. Öppna förskolan var full av dem.

Det där kan länka till AS - tänk dig en snäll och tankspridd pappa med asperger som stoppar in sitt spädbarn i frysen och nannar en djupfryst falukorv till sömns.

Nej men.
Jag kan förstå att vissa tvekar. Pappor kan vara bra pappor fast de behöver hjälp med det dagliga runt barnet men då måste de ju också få hjälp med det dagliga. Långt ifrån alla får det.

Jag är av någon skum anledning mindre kritisk mot och mer överseende med pappor, tror jag?

Hm, varför då? För att du själv är mamma och du är hård mot dig själv? Att vara pappa är ju ett lika stort och viktigt ansvar.