Sitter här fortfarande och tomtar mig.

Vi brukar ha djupt psykologiska diskussioner om djupt psykologiska saker. Hon säger inte så mycket, men jag kan se att hon gillar det.

Allvarligt talat har jag inget liv: Jag ersätter bara ett oliv med ett annat oliv - om än ett något produktivare.

Jag kan inte somna om.

Sådant suger, bigtime.

Jag börjar ana att jag kanske faktiskt har ett liv, fastän jag tycks göra det mesta för att smita undan från det.

Drog ut en stor kindtand precis.
Dotterns alltså, hon tyckte att det var läskigt att sova med en så lös tand ifall hon skulle råka svälja den i sömnen varpå jag undersökte saken och märkte omgående att tanden verkligen satt väldans löst. Tog tag runt om, dottern lät "Iiih" varpå tanden redan var ute.
Den satt knappt fast så hon skrek i förebyggande syfte, kom hon fram till.
Nu ligger tanden under hennes kudde och väntar på Tandfén som har mycket ont om kontanter just inatt.

Fasiken. Vart försvinner alla mynt nu för tiden?

Det beror på vilka referensramar man har, men du tycker alltså att mitt liv suger!?



Hehe, jo du lever ju ett relativt normalt liv med dito behov och uttryck tycks det mig.

Nämen, jag menade ju inte så! Känslan av att inte ha ett liv suger bigtime. Åtminstone upplever jag det.

Normalt liv? Hm, kanske det. Fast det skall ju kännas så också.

Men med den nya medicineringen och det jobb jag själv lägger ner tycker jag nog att jag känner mig mer närvarande nu, särskilt i relation till min son. Det är en enorm lättnad - han måste ju få ha en mamma som är närvarande i nuet med honom!

Enligt normen har jag ju inget som helst liv, fast jag har rätt roligt ändå - även om även det förstås varierar: Ibland har jag skittråkigt på grund av att jag enligt normen inte har något liv. Särskilt när jag har jobbat hela dagen instängd ensam på min kammare och förvisso är helnöjd med hur mycekt jag hunnit med och med kvaliteten på det jag gjort, men då kanske faktiskt känner för att koppla av tillsammans med någon och göra något helt annat, men då finns det ju ingen där; det kan jag sakna. Ofta fungerar det bra att bara sticka ut ensam i skogen istället; det är också avkopplande etc... men det fungerar inte alltid - till exempel om det är mitt i natten, då annat, som inte finns att tillgå, hade fungerat bättre.

Men då har det väl inte så mycket att göra med vad "normen" säger om vad som är ett liv? Det finns tillfällen då du känner dig ensam, helt enkelt, och saknar gemenskap och närhet - samtidigt som du för det mesta finner mål och mening på egen hand.

Både och.