Jag tyckte i alla fall att det var intressant att få ord på en del upplevelser som jag sett både hos mig själv och hos andra. Det var hela grejen. Sedan är jag inte heller någon fan av formuleringen "disorder". Men om det betyder att det går att bota, då är jag intresserad, för så jädra trevliga upplevelser kan jag inte påstå att det har varit för mig åtminstone.

Du skriver väl egentligen samma sak som mig. För att just den här bunten ska ha hög relevans (och i förlängningen en bot), så måste dragen vara samlade i individer med stor sannolikhet, annars hör de troligen inte ihop ö.h.t. och då kan man inte heller finna någon bot.

När jag läser listan utifrån min egen forskning på npf, så känns det inte som om dragen är relaterade. En del är dessutom kopplade till övernaturliga upplevelser, vilket definitivt inte är någon "disorder" att ha. En del andra drag känns som npf-drag. Naturligvis kan jag inte avgöra exakta kopplingar utan vidare undersökning. Poängen är väl att dessa undersökningar skulle ha krävts innan man påstår att det här är en väl avgränsad, gilitig "disorder".

Sån här forskning bygger kanske i otillräcklig grad på statistik, men jag kan inte köpa att det skulle vara fel att medikalisera något bara för att det är en personlighetstyp. Kan det medicinska förhållningssättet bidra till ökad livskvalité ska det användas oavsett om ett tillstånd är en sjukdom eller inte. Det bör förstås ske med tanke på oönskade effekter på längre sikt, typ ändrad genetisk sammansättning hos befolkningen eller påverkan på sociala normer. Ett problem är t.ex. att man patologiserar sånt som skadar den avvikande individen men inte i lika hög grad sånt som skadar den avvikande individens omgivning. Det kan bidra till att kluster-b-folk får större utrymme i samhället på bekostnad av högfungerande autister som är mer lämpade att styra världen.

Inco: Jo, så tycker jag med.

Alltså egentligen så borde man splittra mer och försöka diagnostisera deldrag för att få till en sammansatt helhet som självklart då varierar från individ från individ och därefter se över vilka av deldragen som går att behandla osv.
Som det är nu faller hälften av folks problematik utanför "vagnen" och blir till ett orörbart problem då det inte håller sig innanför givna kriterier.

Fast lite så görs väl redan?

Jag vet inte...trött.

Edit: Läste rdos senaste och håller antagligen med, hjärnan lade av litegrann så får be om att få återkomma.

Mm... tror att jag tycker ungefär som CRA här... men min hjärna lade också av ungefär nu.

"Disorder" = störning på svenska.

Och man måste ju tillåtas att vara osäker med de pusselbitar man hittar. Allt finns inte på plats på en gång, och ingen blir hjälpt av att man förbjuds beskriva sina fynd tills det finns en sammanhängande teori för dem. Eller ens belagda statisktiska samband. Det måste vara tillåtet att gå andra vägen också. Annars kan det bli omöjligt att upptäcka något alls. Sedan kanske det finns en tendens att skriva saker i sten för fort, men det torde ju gälla dem som opponerar sig också. Det kan också hända att man cementerar sina positioner när man känner sig ansatt.

Undrar vad det kan finnas för förutsättnings- och och omständighetsvarianter för sådant här. För min del minns jag ett rejält anfall någon gång när jag knappt var vuxen, som var som en befrielse från den vaghet jag annars levde (och lever) i: upphängd i tomma rymden utan att ha tillträde till någon värld alls, men ändå kunna se in i den vanliga materiella så tydligt att det inte kan bli någon urladdning eller anknytning åt något håll, utan allt blir bara vagt. Ingenting är något "allvarligt problem" och just därför blir allt ett allvarligt problem, samtidigt som det just därför aldrig gills. Och samtidigt som den materiella världen trots allt känns mindre intressant, eller i varje fall mindre uthärdlig, än en del andra som jag inte ens vet om de finns. Nåväl, just det där "förfrämligandeanfallet" gav mig en konkret anknytning till något och en känsla av något verkligare eller att komma närmare förutsättningarna för något verkligare, av verktyg och öppning för att kunna bända sig fram i någonting.

Om det så bara var att det var ny terräng eller äntligen någon form av tydlighet i terrängen. Och med risk för att tolkas som ännu en som romantiserar plågsamma sjukdomstillstånd från en bekväm skrivbordsstol. Det senare var inte vad jag gjorde och jag tvivlar på att det var bara det förra heller.

Intressant.

För mig har det snarare varit den existentiella (och i någon mån den mytiska, andliga?) dimensionen av det som har legat närmast från början. Det finns inte i min föreställningsvärld att bara se det som något patologiskt. Men att också se det som något patologiskt ger visst hopp. För jag vill trots allt kunna vara närvarande. Vilket jag kan i viss utsträckning, men långt ifrån tillräckligt och inte alltid just när jag vill.

Jag har det här. Kan rekommendera en bok som heter Feeling Unreal, skriven av Daphne Simeon och Jeffrey Abugel, om syndromet.

Syndromet fungerar som försvarsmekanism för mig, tror jag (inget jag medvetet styr över dock). Det är en följd av långvarig ångest som i sin tur väl är en följd av min personlighet/hjärna och min uppväxt. Det är riktigt jävla torftigt att ha overklighetskänslor jämt, men jag hade förmodligen gått under utan!

Innan jag fick de här overklighetskänslorna var jag överkänslig för både emotioner och sinnesintryck. Det gick inte att leva så, så hjärnan skapade en flyktväg, antar jag. När det är som värst undrar jag ibland om jag verkligen finns till, eller snarare om världen utanför mig finns till. Svårt att förklara exakt hur jag menar. Känseln i kroppen är nedsatt och hjärnan går på lågvarv. Jag reagerar långsamt, som om reflexerna är fördöjda, och är förvirrad och klumpig. Jag kan inte fokusera på någonting och känner mig helt dimmig och borta. Är också relativt känslolös. Som att leva i en bubbla.

Har tagit upp det med min läkare som inte sagt något om det. Han tror väl jag simulerar.

Det var ett tips om just den boken som fick mig att kolla upp det här. Nog känns det igen, om man säger så. Fast om det är en egen "störning" vet jag inte vad jag tror om. Många aspergare tycks känna igen sig i det. Själv tycker jag just nu att det ger mig mest att läsa om traumarelaterad dissociation för att förstå mina egna upplevelser. Har skrivit om det i en separat tråd. Fyller väl på i den så småningom, för jag jobbar vidare med mig själv kring det här.