Jag kan inte låta bli att försvara människor som blir utsatta för kränkningar och mobbing!
Även om jag får skit sedan.
Det går bara inte att hejda mig, jag försvarar alltid den som är svag.
hur är ni?
Jag jag blev mobbad i skolan , så jag blir helt tokig av att se att någon blir utsatt.
Då tänker jag inte och bara handlar.

Jo, av födsel och ohejdad vana, en vana som är något som jag numera känner igen som en ryggmärgsreflex då jag öht inte tänker, inte heller har jag lärt mig så mycket av skiten som jag sen så ofta fått för mitt ställningstagande... men ska tillägga att det gäller i "irl", när det sen är på skärmen känner jag mig ynklig dels att det för mig är svårt att få grepp om vilka språkliga nyanser modeord internetjargong som slungas runt i inläggen och sen att det är mitt eget så frustrerade med tungan mitt i mun hanterande av tangentbordet som inte låter sig infångas till det jag gör "verkliga" livet dvs ingriper med liv och lust och tar en hel del risker...

Försvarade oftast bara mig själv i tex skolan eller på arbetsplatser (dock att jag som vuxen kunde påverka min omgivning mer handlingskraftigt och som jag förstått det kunnat vara en att räkna med vid otillbörliga konflikter) , underlät mig alltså att i direkt aktion verka till ett försvar av de "verkligt" mobbade förstod inte då att även jag var en som var/blev mobbad för (?) av såväl barn som vuxna, men det kostade att ge sig på mig, något som mobbarna lärde sig blev en dyr läxa och därför helst valde ett lättare offer kostar det gör det fortfarande för de som tror att jag endast är ett lätt offer för deras egna kompensationsbehov... Jag har ju bara mig själv och min hund att försvara och inte så mycket mer att förlora... min uthållighet på just det här området tycks dessutom vara bottenlös då jag redan upplever så mycket "helvete" Så eventuellt nya oversittare; welcome to my nightmare

Edit: postade ett ofärdigt inlägg av misstag men det är som det är, går ut med hunden istället kanske till postens utlämningsställe

db

Nog stämmer det in på mig också. Det är många gånger jag reagerat på andras "elaka spel", utan att tänka på att det lett till att jag fått mycket skit för det efteråt. Detta har även gällt i arbetslivet, vilket så småningom kunnat leda till rätt allvarliga konsekvenser för mig själv. Men jag har accepterat att jag nu är sådan, och har väl också lärt mig att i vart fall i somliga lägen reagera mer långsiktigt förnuftigt och hålla tillbaka mina impulser att markera i stunden.

Jag har också varit den som sagt ifrån i många sammanhang... och därmed blivit utsatt själv. Men det har hänt att jag mötts av respekt för det också.

Min yngsta är väldigt bekymrad över att jag alltid ska lägga mig i saker så hon brukar börja dra i mig och föra mig åt ett annat håll när vi går förbi barn eller ungdomar som bråkar eller gör dumma saker som att vandalisera utomhus eller springa/skräna ombord på tunnelbanetågen osv. Hon tycker att det är pinsamt.

Men jag tycker att det är allas sak att lägga sig i om man ser ett eller flera barn reta eller puckla på någon. Klart man som vuxen ska markera att det inte är okej, även om det kanske är halvt på lek enligt barnen själva.

Har aldrig fattat hur folk kan låtsas att de inte ser, som de ofta gör.

Om det är aspigt eller inte vet jag däremot inte.

Heh. Min kompis blev mobbad när hon var liten. Jag hade inte ens märkt det förrän jag var äldre och hon berättade det. Jag förstår inte hur jag inte kunde ha uppfattat det, speciellt eftersom jag såg det med mina egna ögon. Jag har nog aldrig riktigt varit i den situationen, men jag hoppas verkligen att jag agerar på något sätt om jag ser någon blir mobbad.

Hm, till att börja med har jag svårt att se att jag själv har blivit mobbad. Tycks vara någon blandning av "äh, det var väl inte så farligt" och ett utanförskap som var onormalt till sin art även för att vara utanförskap, så att jag får svårt att se hur måttstockarna (eller de vanliga) ska användas.

Beträffande att se andra... måste fundera mer. Men en sak som hindrar mig att ta ansvar och ingripa är ju helt klart alla upplevelser av att ha bara råkat göra saker värre eller bli angripen själv, och kanske på känsliga punkter, genom att själv ha varit så kufisk och tacksam att angripa på sätt jag inte har haft någon kontroll över. Eller med tre ord förvärvad social fobi. Vilket har inducerat en stresskänslighet som ökar risken att det inte skulle gå väl numera heller, även om jag möjligen har lärt mig att _vara_ mindre kufisk.

Tack för alla svar! Jo zombie vad betyder kufisk?
Om det är för svårt ord att förklara så är det ok.
Tråkigt med din sociala fobi.
Jag undviker gå på personalmöten( befriad ifrån faktiskt)
Och så går jag inte på personal fest på jobbet.
Undviker lunch i matsalen eller fika rasten där så gott det går.
Inte för jag är rädd eller osäker.
Mer för att jag blir så trött i huvudet. Sen har de så tråkiga och ytliga samtals ämnen.

Men jag är en god kamrat om någon blir mobbad.
Ingen är dum mot min vän!

Så nära mig är det tryggt att vara! Jag får någon sorts beskyddar instinkt .
Själv är jag van att bli mobbad och trakasserad men min vän ska slippa.

Klart det går att förklara. Om inte annat kan jag ju länka till en ordlista.

Kufisk är man när man är en kuf: underlig, konstig, en sådan som folk inte förstår sig på och därför till exempel är rädda för, tar avstånd från eller får för sig att de har rätt att trakassera.

Eller bara "underlig, konstig" enligt Svenska Akademins ordlista:
http://sok.saol.se/pages/P485_M.jpg