Jag har problem med att veta hur lång tid saker verkligen tar, så jag räknas väl som en tidsoptimist. På sistone har jag dock börjat förbereda mig kvällen innan om jag har en tid nästa dag som jag verkligen måsta passa - som ett tåg långt bort.

Tidsoptimist här med.
Ska jag någonstans så får jag för det mesta springa hela vägen dit. Eller till olika fortskaffningsmedel som ska ta mig dit.

Ofta kommer jag för sent ändå men jag har snävat in tidskillnaden betydligt, alltså skillnaden i tid när jag skulle ha varit framme och när jag faktiskt sedan är det.
Tidigare kunde det handla om upp till timmar, nu handlar det om minuter.
Men jag ursäktar mig lika mycket fortfarande vilket ibland får folka att undra litet...man behöver tydligen inte vara lika ångerfull om man "bara" kommer två minuter för sent som när det handlar om en halvtimme. Men det känns lika jävligt som innan - jag VILL INTE komma för sent, ju.

Och sedan är det förvirrande att tiden går olika snabbt. Supposedly.

Passa tider brukar jag vara bra på men tidsuppfattningen den är inte som den ska.
Antecknar dagligen i en väggalmanacka för att veta vad det är för dag och vad som ska göras.
Märker inte om det var tre veckor sen eller tre dagar sen som jag gjorde en specifik sak.

Hinner inte börja sakna kompisar släktingar osv eftersom tiden på nåt sätt står still för mig, så det kan gå ett år och det känns som vi sågs bara för nån månad eller vecka sen. Gårdagen känns lika nära som en dag för tre veckor sen. Allt är nu, eller igår, eller vad man nu ska säga. Det blev väldigt rörigt men kanske nån som fattar vad det är jag försöker komma fram till.

Jo men, jo.
Det känner jag också igen, att inte ha koll på hur länge sedan något hände. Den kronologiska tidsuppfattningen verkar inte funka som den ska hos mig heller.

Jag har problem med både tid och rum. Världsliga saker, det där!

Svårt att veta vad som är just brister i tidsuppfattningen och vad som handlar om dissociation, dock. Jag misstänker att det samverkar på ett komplext sätt för mig.

Om det sedan beror på Asperger, ADHD, Tourette eller något annat, eller hur det samverkar, är också oklart. Dissociationen kan ju mer vara en följdproblematik som också hänger ihop med annan skörhet och trauman, men jag tror också att jag i själva min grundkonstruktion ("hårdvaran") har en annorlunda relation till tid.

Om jag verkligen måste komma i tid, då kommer jag i tid, men om det inte är så viktigt (eller om jag upplever det som mindre viktigt ) då kommer jag sällan i tid. Jag tror alltid att förberedelserna ska ta 0 minuter och kommer sedan på varje gång att det inte är så. Ofta händer det dessutom att jag sätter igång med något intressant projekt en timme innan jag ska iväg, vilket inte gör saken bättre.



Det där upplever jag också.

Skulle vara ett av de vettigare skälen att inte öka i vikt. Så att inte tiden kröker sig runt en, eftersom den kan vara oberäknelig nog ändå.

Ursäkta. Intressant ämne. Återkommer kanske om jag vaknar.

Så funkar det för mig också i mångt och mycket - utom när jag är nyförälskad.

Och jag är helt usel på att passa tider, även när det är viktigt att jag är i tid. Därför har jag skolskjuts till min son - en taxi kommer och hämtar honom på morgnarna i tid till frukosten på fritids. Ändå har jag fullt sjå att hinna till den.

Återkommer också gärna till detta ämne.

Jag är också en tidsoptimist, förutom till saker som jag verkligen inte får bli sen till, som t ex bussar och tåg, men då är jag alltid för tidigt istället. Till möten och sådant så har jag 3 larm i mobilen för att påminna mig ifall jag skulle fastna i något som gör att tiden försvinner helt
Precis som Phideaux så har jag dålig uppfattning av hur lång tid det har gått, jag måste skriva upp händelser i kalendern i mobilen för att ha ett hum över när vissa saker hände, för något som jag har för mig hände förra veckan kanske egentligen hände för en månad sen, det är därför jag skrev dagbok genom hela barndomen och tonåren. Skulle egentligen vilja börja med det igen, men jag är för lat