Jag har suttit på suicide watch ett antal gånger.
Det går ut på att man oavbrutet stirrar ut någon som vill ta sitt liv.

Via cam?

Nej.

IRL då? Hur stirrar man annars ut dem?

Å jobbets vägnar, förståss.
Det är inget jag någonsin skulle få för mig att göra för nöjes skull.

Det är rätt påfrestande att ha en annan människas liv i sina händer, när människan själv enbart vill avsluta den.

Är det vanligt att man gör så på jobbet?

Ja, om man jobbar med att ta hand om psykiskt sköra människor skulle jag nog tro att det inte är helt ovanligt.

Det är tyvärr inte heller helt ovanligt att i sitt privata liv känna att man sitter på ständig suicide watch, eller att man skulle behöva göra det.

Nej, inte alls så ovanligt som man skulle önska. Kan ta mer krafter än man har, men om ingen annan gör det... ? Och personen ifråga i sina bättre stunder är säker på att hen egentligen inte vill dö?

Jag har varit sk. suicidal, inlåst, man blir aldrig lämnad ensam och när man öht orkar tänka
blir man så förbannad över att inte bli lämnad ifred för att avsluta det hela.

I min vansinniga värld ansåg jag att de tog ifrån mig min rätt att välja leva eller inte, och
på sätt o vis så har jag ju rätt, OBS! jag har inga barn att ta hänsyn till. Vem har
rätten till mitt liv om inte jag?

Jag har vänner och bekanta som gett upp, och jag respekterar att ett par av dem gjorde
det val de gjorde. Den som inte varit där och fördömmer, kan aldrig förställa sig den helvetiska
smärtan som gör att man längtar efter att få dö.

Jo, dödslängtan kan vara oerhörd stark.
Och du har ju rätt RJ i att när man blir förhindrad att ta sitt liv så tas självbestämmanderätten ifrån en i just den stunden. Vilket upplevs ofta som oerhört kränkande, för får man inte ens bestämma över sig själv, sitt eget liv - vad har man då kvar?
Det är den sista utposten på något sätt.

När man befinner sig på andra sidan, den sidan som tar över beslutsrätten över en annan människas liv så blir bilden delvis en annan.
Jag glömmer aldrig bort ovanstående men mina prioriteringar ändras till att till varje pris försöka hålla människan vid liv, även igenom det värsta.
Av erfarenhet vet jag att även den värsta dödslängtan klingar av någon gång, om inte helt så iaf. så pass att det går att leva vidare en stund till. I många fall till och med med ett leende.

Men sedan finns det de vars dödslängtan återkommer gång på gång och oftast lyckas dessa till slut att ta sitt liv.
Men då har vi i allafall sett till att hålla liv i dem så pass länge innan slutet så beslutet att faktiskt ta det allra sista steget på något sätt ändå bygger på en valmöjlighet.
Och denna valmöjlighet bygger i sin tur paradoxalt nog på den oerhörda kränkning som den förlorade självbestämmanderätten är.

Det är en påtvingad valmöjlighet men den är vad vi har att bjuda på. Ibland leder det till bra saker, ibland inte.