db, jag får väl säga "Detsamma"; läser med intresse men har svårt att kommentera. Det låter som att det finns en del som är tungt där, men också en hel del positivt.

Jag tror att de som drev hotellet var spöken. Det var aldrig otäckt, mer en aha-upplevelse om att det var ett så'nt spökhotell. Och att det då också fanns någon som ville ha betalt, trots att ägarna var döda. Typ "Jaha, men ni tar kreditkort eller?"

Men bara dödade kreditkort då?

(Fan, massor med långa intressanta texter... får återkomma, förhoppningsvis.)

Spökena hade samma valuta som vi, behändigt nog.

Drömde även något så banalt som att jag skulle klippa mig, i en frisyr med lugg. Ain't gonna happen. Klipper jag lugg så blir den krullig. Det är inte snyggt när resten av håret nästan är rakt.

Tack Jo, en hel del positivt är det även om jag i.bl framställer mig som den dysterkvist misantropiska dystopiker m.m m.m, men ännu är det min lott att vara glad över det jag har och inte så ledsen för det jag saknar, exempelvis är jag nöjd över att jag fortfarande drömmer, mina drömmar är ofta av den sorten som vägleder mig tillrätta med det som jag annars går så lätt vilse för i min vakna vardag.



db

Jag drömde att jag hade hand om ett spädbarn, ett litet flickebarn, som inte kommunicerade sina behov med skrik, så det var alldeles för lätt att glömma bort det. Någon annan hade börjat amma det eftersom jag själv hade glömt att göra det, men när jag insåg det ville jag ta över och göra det själv. Jag skämdes över att ha missat något så basalt och livsnödvändigt och arbetade på att få till rutiner för att sörja för barnets behov. Jag glömde och glömde men kämpade på och gjorde framsteg. Någon höll koll på det hela och jag kände mig lite dum inför henne men tog till mig av den nödvändiga kritiken.

När jag skulle iväg på någon liten utflykt med en grupp (oklart vilka som ingick) höll jag på att glömma det sovande barnet hemma men kom på det i sista stund. Då hade någon annan redan hämtat barnet, och ingen skada var skedd.

Jag är ganska säker på att det lilla flickebarnet representerade mig själv.

Jo, det stämmer ju också bra med mitt intryck av din arbetsbelastning. Och dina självanklagelser, kanske också för att du är van vid en orimlig sådan. Ett jobb att lära sig se till egna och andras behov kan det ju vara ändå för en aspergare, men det blir ju inte lättare att skaffa sig en omdömesförmåga om man då får extra bördor. Och kanske också tar en del extra och blir insyltad i, för attt man inte vet bättre.

... yttre och inre, i vid bemärkelse alltså.

I hear ya.

Men hur tar man hand om sitt inre spädbarn retroaktivt, så här i vuxen ålder? (retorisk fråga)

Jag är nog mest irriterad på den lilla snorungen. Väx upp, liksom!

Nåja. Jobbar på det.