Jag har lite ågren inför en återträff med fjällvandringskursen på söndag. Alla andra bor i Stockholm, där återträffen är, så jag och sonen måste ta oss dit med tåg OCH vara sociala i grupp. Utan fjällnaturen att hämta energi från. Pallar vi det??? Sonen blev i alla fall jätteglad över att få träffa kurskamraterna igen, så det är väl bara att gilla läget.

Precis efter att jag postat ovanstående fick jag mail från SJ med erbjudande om rabatt på helgresa till Stockholm. Ett gott tecken?

Skrivet före uppgiften om serendipitet? synkronicitet? tecken från Gud? ovan

Och stockholmare som vanligtvis verkilgen skulle behöva ta sig utanför SL-kortets räckvidd. Är det ute i skön natur åtminstone? Sådan finns ju i Stockholm.

Det är vid någons kolonistuga, förhoppningsvis helt uthärdligt.

Koloniområde låter som något jag skulle kunna njuta av, obortskämd med fjällen som jag är... (om det inte är alltför nytt med blaffiga stugor på en smal gräspassepartout.)

Ja, det är säkert jättemysigt där. Jag är bara nojig.

***********

Håller på att bearbeta en massa skit från barndomen, läser och inser hur jädra dysfunktionell familjen var som jag växte upp i och hur mycket det påverkar mig än idag. Ruggig läsning.

Ruinerad av sosseriet. Måste börja beställa mitt brännvin på internet. Var det billigt som läsk hade jag druckit varje dag Kom att tänka på det när jag såg mina alltmer färgrika flaskor med nykryddat brännvin, och fick ett infall att för säkerhets skull förinta den överblivna okryddade spriten. Det vore ju dumt om man drack för mycket menar jag.

Förra inlägget var delvis en referens till den underbara komedin om Herr Puntila och hans dräng Matti.

Edit: http://en.wikipedia.org/wiki/Mr_Puntila_and_his_Man_Matti

Jag såg en svenskspråkig filmatisering en gång.

På högstadiet (? gymnasiet?) satte vi faktiskt upp just den pjäsen på svenskan. Jag spelade Matti. Jag fick i princip alltid spela den manliga huvudrollen i pjäserna eftersom det aldrig fanns någon kille i klassen som kunde tänka sig att ha så många och långa repliker. Jag var även Romeo, och Jacques i Jacques eller underkastelsen.

Jag vet inte om jag hade varit lämplig, men sånt här får mig att "ångra" att jag aldrig haft nåt intresse för "kultur" före vuxen ålder. Jag föraktar både arbetarklassens kollektivism o antiintellektualism och medelklassens fåfänga o brist på verklighetsförankring. Kommer fan aldrig känna mig hemma.