IQ definierades från början i termer av mental och kronologisk ålder. IQ = (MÅ/KÅ)*100. Men utgår man då från att optimal råpoäng uppnås vid 18 år? Det är väl inte säkert. Funderar också på att detta ska tolkas som att hälften av befolkningen aldrig uppnår en mental ålder av 18 år. Det är väl rimligt, man räknar på det viset under den godtyckliga gränsen för utvecklingsstörning. Det innebär att den avsevärda del av befolkningen som har IQ under 85 är jämlika 15-åringar livet ut.

Man kan nu räkna ut hur de med vuxen-IQ på 130 förhåller sig till normalintelligenta genom att modifiera formeln till IQ = (MÅ/KÅ)*130. Då motsvarar IQ 85 en tolvåring och IQ 100 en 14-åring. Dvs 98:e percentilen förhåller sig till andra vuxna som en normal vuxen förhåller sig till en 14-åring, i den meningen att en förskjutning av medelvärdet till 130 med samma standardavvikelse skulle innebära det.

Eh? Skitbra, då har jag argument nästa gång jag blir osams med någon "normalbegåvad". Tror inte att någon går på det, dock.

Jag kan nog inte föreställa mig ett säkrare sätt att få sig en snyting.

Bara som en enda sak är ju inte det man mäter i IQ något man brukar lägga in i "mental ålder" i dagligt tal. Och det har väl sina goda skäl.

Jo. Mycket goda.

Och beträffande "intelligenskvotålder" hör det väl till saken att de där första testerna gjordes för att bedöma barns utveckling, om jag är rätt underrättad. Man hade alltså vare sig underlag eller avsikt att ta med en hel population i beräkningarna.

Men om någon kommer på ett sätt att omsätta uppmätt IQ till psykologisk mognad, då är jag all ears. Särskilt om det sedan automatiskt leder till lycka.

Eller åtminstone till att människor runt omkring en mår bättre. Det vore något.

Jag kom att tänka på frågeställningen i samband med det här fenomenet med expertstyre som i typ Brave New World eller Hr. Statsministerns gamla bok Det sovande folket. Alla samhällen verkar ju styrda av en tänkande elit. Vilfredo Pareto observerade att inkomstfördelningen följer ett mönster (paretofördelningen) där en liten minoritet äger merparten av tillgångarna i samtliga samhällen, utspridda i både tid och rum. Han drog totalitära slutsatser av det. Men man kan ju annars tänka sig att ha en barmhärtig elit som osjälviskt beskyddar massorna. Det som motiverar dem skulle kunna vara att de själva blev omhäöndertagna av systemet som barn. Eftersom IQ är en komplex egenskap så kommer den inte att gå i arv på ett tydligt sätt, utan poppa upp lite här och var i samhället. Om de högintelligenta får elitutbildning oberoende av föräldrarnas, tillgångar, engagemang och andra egenskaper kommer de känna tacksamhet mot systemet. Dessutom är det ju så att en alltmer utbyggd välfärdsstat skulle innebära att alltfler blev beroende av den, även de som klarar sig utan skulle kunna få sina liv optimerade genom alltmer genomtänkta samhällsingrepp. Tillslut går alla i subventionerad psykoanalys.

Platon associeras mest med militärdiktatur men jag vet inte om den totalitära komponenten är relevant i ett modernt sammanhang. Det svenska systemet har egentligen nästan uttryckligen de här idealen om man köper beskrivningen "statsindividualism". Det centrala är att individen ska frigöras från familjen, det innebär att man ser individen som genetiken, och social påverkan som otillbörlig inblandning från föräldrarna. De sociala faktorerna standardiseras så att genetisk lämplighet avgör positionen i samhället. Helt utan frenologi el. dylikt, även om vetenskapligt hållbara motsvarigheter lär ligga nära i framtiden.

Med omhändertagna av samhället syftar jag då inte på att röva bort folk utan att staten ger alla utbildning på samma villkor oberoende av vad föräldrarna kan eller vill betala för, och att man jämnar ut inkomsterna så att folk får liknande uppväxtvillkor, samt statlig opinionsbildning och normbildande lagstiftning som främjar friare uppfostran och nedbrytning av könsroller.

så du vill döda det kapitalistiska samhället?

tror du inte på evig och ständigt accelererande tillväxt?

Jag sa inte total utjämning, den ekonomiska effektiviteten kräver vissa skillnader. Inom den överskådliga framtiden skulle vi kunna ha kapitalism utan kapitalister. Vi behöver förstås entreprenörer, men ekonomin kan i hög grad tas över av fackligt-, statligt- eller stiftelseägda investeringsfonder. Löntagarfonder utan direkt politisk styrning, så att vi bevarar ekonomins funktionssätt men gör oss av med merparten av överklassen.



Strängt talat är det en matematisk omöjlighet eftersom volymen som människan har till sitt förfogande kan växa med maximalt ljushastighet i alla riktningar. x^3 växer långsammare än e^x. Men inom överskådlig framtid är det andra saker som hotar tillväxten. Vad vi kan ha för tillväxt är beroende på vad den består av. Globalt måste vi ha tillväxt för att u-länderna ska uppnå rimlig standard. Eftersom nyttan av tillväxt (lycka) ökar logaritmiskt med BNP medan skadan av tuillväxt (utsläpp, förbrukning av begränsade resurser) ökar linjärt borde det finnas någon optimal nivå. Jag tycker nog egentligen det bästa hade varit om vi kunde övergå omedelbart till en global centralstat med medborgarlön, dvs sänkt vår levnadsstandard till existensminimum. Tyvärr är världen utanför norden full med bindgalna religiösa/konservativa människor, elaka diktaturer och storföretag så det går inte.

Tillsvidare får vi nöja oss med att försöka visa det nordiska systemets överlägsenhet. Vi borde dock mäta ekonomisk utveckling i arbetsproduktivitet istället för BNP.