Var ute i skogen ikväll, det var varmt och fuktigt små små droppar mot ansiktet och moln som snuddade marken, ibland
trädtopparna, nordisk djungel utan djurens läten. På en telefonkabel mellan de gammla stolparna sitter svalorna, de ser
ut som kommatecken mot den vita dimman, några mänskliga samtal går inte längre genom linjerna, de som pratade är borta,
linjerna och stolparna ska snart tas bort, de är också onödiga, utom för svalorna.
Går över grusvägen och följer den sedan en bit vid sidan om, och mycket riktigt dyker de upp, solgula kantareller står
och tittar på mig både här och där, och det blir så tomt där jag plockat dem. Stöter på sedan länge överväxta husgrunder,
en liten by på fyra fem hus som är borta, jag vet varför, en gammal man jag mötte där för några år sedan berättade att
något år efter kriget byggdes fabriken på andra sidan sjön, de som bodde här fick jobb där som gav dem mer att leva på
än vad naturen och skogen gav, en efter en flyttade de över sjön till det lilla växande samhället, de fick ett drägligare
liv, och slapp slita i skogen och på gården. Markerna köpte skogsbolagen upp, och de behöver ju inga hus.
Den gammle mannen hade skyltar med sig med namnen på gårdarna och dem satte han upp efter vägen där husen förr stod,
han hade själv gjort dem och trots sin ålder slog han ner stolparna lätt, han var född där i ett av husen, han ville
inte låta byn dö riktigt än tror jag, hans minnen levde ju kvar och han berättade länge. Nu är han död som byn och
telefonlinjen. Nu lutar stolparna och skyltarna med de inbrända namnen på och jag rätar upp dem så gott det går, han
gav mig sina minnen så jag gör det för honom, samtidigt skäms jag över att vara naturromantiker, glömmer för lätt det
hårda livet i skogen. Alla vet vad vägen här heter men bara ett fåtal varför, det är en skatt jag ruvar girigt över,
den är min nu.
Reser mig från grunden till huset där han föddes och bodde, det var skönt att vila och fundera lite över en kopp kaffe,
min hund är nöjd nu när han fått dela min smörgås, hans päls är alldeles fuktig av den höga luftfuktigheten, han ser
på mig och funderar vart jag bestämt att vi ska gå jag väljer norr ut, bort från grusvägen och den försvunna byn.
Nu är vi på väg utåt, in i den djupare skogen till stor del okänd för mig. Här skiftar vi helt självklart ledarskap,
ibland när jag vill gå åt ett håll stoppar han mig försiktigt men bestämt, han ställer sig ivägen och ser på mig, vi
ska inte gå här är meddelandet, det här är björnmarker och han gör sitt jobb precis som hans förfäder gjort i tusentals
år som skydd åt flocken mot rovdjur, jag är flocken.
Det börjar bli lite högre i tak molnen går högre nu och det blåser lite lätt, bestämmer mig för att gå vidare en bit
innan jag vänder, kommer ner mot en stor myr full med dvärgtallar och när jag står där tränger solen fram mellan de
nu högre molnen, det är som om ridån går upp och myren förvandlas till en impressionistiskt målning!
Nu är det dags att vända jag väljer att gå där jag inte gått förut det var ett bra beslut, mer kantareller i en skog
med glest mellan de grova träden, solen brandgul lyser genom den tunna dimman, strålkastare genom rök. under vandringen
träffar jag hela tiden på spåren efter kolmilor många med kolarkojornas stenmurar kvar, vad mycket liv det har funnits
här ute, nu är det orört tills bolagens maskiner slaktar skogen och kör sönder minnena som finns kvar.
Hur kan så många känna sig ensamma i skogen? förstår inte, är aldrig ensam här utan trygg och hemma, en dag kommer jag
att stanna här där jag är hemma, när jag inte vill eller orkar tillbaka till det främmande, den gröna tjocka mossan
ser så inbjudande ut.
Björkarna har redan gula slingor i sitt hår, en sommar går så fort och nu kan jag ana höstens ankomst, hösten en
kort vacker pastellfärgad och ändå lite sorglig tid, trattkantarellerna piggar upp det hela.
Går hemmåt över ängen där hunden får ett busanfall och rusar som en studsande valp runt mig han är lycklig!
Ser nu längre ut över de stora åkrarna och kommer att tänka på att av fem lador för tio år sedan finns nu bara en kvar,
och den lutar ordentligt. Det fanns bidrag att få för att rädda ladorna, men inte hamnade de där de skulle, en
man fick hela bidraget "Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas
också det han har." det finns guldkorn av sanning.
Ser mitt lilla hus, det blir skönt att få komma in, äta lite och sedan rensa svamp, kanske får svampen vänta till
imorgon.
Texten var styckeindelad, men utan blankrader emellan. Jag lade till sådana för läsbarhetens skull. Kan ha missat något stycke, går bra att tala om det i så fall/ mod. Z