Det är ju just därför man måste bestämma sig innan man gör något och sen stå för det beslutet.

Ja, det är ju klart. Att låta saker bara "råka hända" bakom ryggen på den man lever med är fegt och oansvarigt. Men jag tror inte på bindande avtal tills döden skiljer parterna åt. Relationer kan förändras över tid. På gott och ont.

Men en viktig relation får man så klart kämpa för, så gott man kan.

Däremot tror jag inte att det är någon bra idé att kämpa vidare med något som ingen av parterna kommer till sin rätt i.

Visst. Jag tycker inte att otrohet är OK. Men hur parterna sinsemellan definierar trohet tycker jag inte att andra har att göra med. Själv har jag inte någon egen erfarenhet av öppna relationer eller relationsanarkism eller liknande (jag var på väg att skaffa mig det men så ville ödet annorlunda), men jag ser ingen som helst anledning att moraliskt fördöma dem som har det.

Och för egen del tror jag att jag skulle kunna vara kapabel att förlåta ett snedsteg om jag kunde förstå det.

För den händelse att det fortfarande spekuleras i huruvida jag är en hora kan jag upplysa henskapet om att mitt ex personligen har hört av sig och dementerat det. Jag skötte det hela så schysst det var möjligt, anser han. Vårt uppbrott fick honom t.o.m. att ta tag i sitt liv på ett beundransvärt sätt.

Ämnet trohet är inte längre relevant för mig eftersom det verkar troligt att jag kommer att leva resten av mitt liv i celibat. Mitt hjärta tillhör någon som inte älskar mig. Själv ger jag nog upp det där med kärlek fullständigt, eftersom det är uppenbart att jag inte är skapt för det.

Jag tycks vara något slags skärseld som antingen förtär folk eller får dem att ta tag i sina liv. Någon annan kan få överta den positionen nu. Den är ledig.

Du är inte alls någon skärseld, no way.

Like you would know.

Fast det är sant, ibland är det inte jag som är skärselden, utan kärleken som är det för mig genom något slags poetisk rättvisa. Men jag har lagt av med det där nu, cold turkey.

Sorg är en sak, lovvärd självrannsakan också. Och båda behöver sitt utrymme.

Att slå på sig själv är en annan sak. Ibland blandas de ihop och kan vara svåra att skilja åt, det vet jag. Vad tydligt man ser det när det är andra som gör det. Och det där jag skrev till Schubbe igår.

Du är en riktigt ovanligt bra människa Inco. Vilket jag tror ligger i vad RJ menade också.