Fan vad ni har skrivit då.

Varför ska man överhuvud taget behöva träffa, röra vid eller tala någon annan än sin partner om denne nu är Personen?

Ensamma i en stuga på en ö, med Henne på pidestal. Det var min dröm för 15 år sen. Det gick åt helvete. Förbannade översociala människor.

Det är ju mycket möjligt att det inte är Personen om man känner väldigt starka känslor för någon annan. Eller att man blivit skadad på något sätt t.ex. så att man skyggar för intimitet. Men kanske är det möjligt att genuint älska mer än en människa lika mycket. I vissa kulturer är det ju t.o.m. institutionaliserat. Inte för att det verkar problemfritt (det heller). Och inte för att det är samma sak, men när det gäller barn har man ju i alla fall förmågan att älska mer än ett lika mycket. Man skulle ju kunna tänka sig att det finns en genetisk variation för vad man är predisponerad för.

Men prata med och träffa andra människor - har ni alltså inget behov av det alls? Går ni inte varandra på nerverna till sist, om ni isolerar er med varandra och inte får någon annan social input? Nya tankar och idéer från annat håll som ni sedan kan dela med varandra? Finns det ingen aktivitet ni uppskattar som er partner inte uppskattar och där ni ändå önskar sällskap? Jag är uppriktigt nyfiken alltså. Har svårt att förstå hur man kan fungera så, men vill förstå.

Antar att du menar mig med . Jo nog har jag väl det, men jag har liksom levt hela mitt liv i princip utan vänner mestadels så... ah har svårt att tänka mig in i ett liv med vänner, men tanken tilltalar mig, det gör den. Att ha vänner...

Jag går mannen på nerverna. Men han går inte mig på nerverna då jag saknar behov av ensamtid. Jag är så autistisk så jag känner mig ofta ensam i sällskap, jag zoomar iväg bort.

Det brukar sluta med att jag får göra grejer ensam oavsett om jag är singel eller ej.

Men oj, det där kändes i hjärtat! Du som kan verka så... cool. Jag hade liksom lättare att föreställa mig dig som en av de där tuffingarna som hängde i rökrutan i skolan, och fnissade åt sådana som mig, än att du skulle vara en av de ensamma. Det ena behöver väl i och för sig inte utesluta det andra, men...

Aha. Jag kan också känna mig ensam i sällskap, men det är definitivt inget jag skulle klara av i längden. Om jag känner mig ensam tillsammans med någon som jag är i relation med, då klappar jag ganska fort ihop, mer eller mindre. Jag behöver det där mötet med personen. Inte för att jag klarar av att vara så lyhörd hela tiden - i många situationer blir jag för belastad av alla intryck, t.ex., och känner mig lite som i en glaskupa. Och så finns ju osäkerhet och rädslor där och försvårar mycket, känslan av att inte duga, m.m. Och social ängslighet kring hur jag skall bete mig i situationen. Men jag har ett stort behov att att liksom kunna pejla in mig på den andres känslotillstånd och tankebanor och känna att det klickar. Detta samtidigt som jag har ett stort behov av tid då jag inte alls behöver vara "socialt responsiv" (så där pejlande) för att smälta intrycken och komma ikapp känslomässigt.


Ledsen.

Tack för ditt svar! *skickar tafatt en virtuell kram eller något annat mer passande*

Vem skulle det vara förutom partnern/personen om denne inte duger?

Det handlar ju bara om att bestämma sig.


Jag vet inte, jag har aldrig haft möjligheten att uppleva det "på riktigt".

EDIT: jag strulade till det och fick skriva om.

Det är för all del inte samma sak, men man är sällan så ensam som i en stor grupp med folk som har uppmärksamheten riktad åt ett annat håll. När man inte har några kompisar med sig på konsert exempelvis - good shit.

Det är inte aktuellt för mig, men rent hypotetiskt/historiskt: någon som man trodde att man bara helt oproblematiskt var vän med tills man upptäckte att man hade mer gemensamt än så och att den människan var långt mer fantastisk än vad man hade kunnat föreställa sig?


Det behöver väl inte nödvändigtvis vara så "bara"? Tänker på RJ:s fall här, t.ex. Men att gå bakom någons rygg tycker jag inte är OK.


Hm, okej. Jag tänker att det förr eller senare torde bli rätt så rejält klaustrofobiskt. Inte för att jag orkar vara så supersocial direkt, men att umgås med en enda människa överhuvudtaget - det skulle göra mig till en riktig ragata på nolltid.

Sant.