Och så har jag tydligen skaffat mig ett jaktdjur. En stor långbent icke-nätspinnande spindel har i flera dagar varit positionerad på min ylletröja för att tålmodigt invänta eventuella ylle-ätande flyg- eller krypfän. "Det är bra - på dem, Fido!"

Stads- och historiebygge, Doc Martin, meningsfulla jobb, bullbak, förhållanden till höger och vänster, följedjur som spindlar. Vad har man att sätta emot... okej, jag har fått hjälp med mitt hem igen. Hjälp som jag knappt orkar ta emot. Och till vad för liv eller verksamhet.

Det är väl ingen tävling heller? Och om det är det kommer jag nog inte så långt med att ha köpt en TV-serie på DVD. Jag har bakat bullar också då, förstås.

Och så har jag faktiskt återfått förmågan att kunna frysa. Jag som hade vant mig av med det! Det är ju... kallt att äta is!

Jag har ridit på kamel idag... nääärå, skoja' bara: Jag har byggt hela dagen.

Ingen tävling, men folk som får saker uträttade, lever liv, har åtminstone en viss vitalitet, koncentrationsförmåga och sådant. Saker man behöver. Jag vet att även liv kan vara si och så, väldigt mycket si och så, men jag är inte gjord för att vara först omöjlig på vilket sätt jag än prövar, därefter permanent (om inte av medicinska så av vårdpolitiska skäl) socialfobisk och trötthetssjuk.



(Aspergaren mot världen kommer omsider till insikt...)

Nej, det är klart att du inte är gjord för det! Slöseri är vad det är.

Ser att jag fick dig att skratta ändå. Fast is är gott ändå. Om än inte alls lika gott som när man hela tiden håller på att brinna upp.

Undrar om jag hade konstant feber utan att fatta det.

Inflammatoriska reaktioner av olika slag, som säkert också kan ta sig uttryck i feber- och flunsaliknande symptom – det tycks vara en viktig del man just har börjat upptäcka i hur vanlig förädlad mat påverkar oss, hur vi blir allergiska (mot den eller annat), hur vi ådrar oss vällevnadssjukdomar från cancer till Alzheimer, hur vi kan utveckla kroniskt trötthetssyndrom och liknande tillstånd – så varför inte även i hur mediciner kan leva om med kroppen.

Jag har lagat en del kläder som har blivit liggande i säkert ett år, fått undan disk, och ätit kräftor med sonen på ett aspigt (?) sätt (bara kräftor utan tillbehör, asocialt och med ett logistiskt väluttänkt system för att enkelt kunna bli av med kladdet vartefter). Nu har jag köpt mig lite egentid genom att plocka fram Ninjago-lego som jag tjuvhållit på sedan jag inhandlade det billigt på taxfree i samband med en konferens tidigare i somras. Genom att upplysa sonen om att det står på förpackningen att man skall klara att bygga den själv från sju års ålder utnyttjade jag också hans fåfänga för att slippa sätta ihop legot åt honom (får man göra så? ).