Jag har aldrig sagt att du ska vara tyst. Jag tror inte heller man kan få intrycket att det är "okej att hora runt" av det RJ, Inco eller jag skriver.

Jo, naturligtvis om man läser det som fan läser bibeln. Men då kan man också få intrycket att man ska uthärda vad fan som helst till vilket pris som helst och aldrig ens tilltala någon annan av det kön man tänder på av det du skriver. Så låt oss läsa varandra med litet större välvilja än så.

Snoppen hålls i styr, det här handlar i den situation jag befinner mig inte om sex överhuvudtaget i det här läget. Det är på ett helt annat plan, och för mig, mycket allvarligare plan jag inte vet om jag låtit det gå för långt eller inte, om jag borde anat vad som var på gång och kanske valde att inte se, jag vet inte och har därför backat lite för att hinna tänka och försöka förstå, att göra de för oss inblandade bästa besluten. Jag tycker att det är mitt ansvar att åtminstone mildra katastrofen.
Det är för privat och utlämnande för att jag ska kunna skriva det här, och det förstår jag gör det svårt att förstå mina grublerier om gränser.
Men det är inte fråga om underlivsotrohet utan om något jag tycker mycket allvarligare, som kan få väldigt väldigt obehagliga konsekvenser, och med den historia som finns bakom så är jag rädd för att det värsta kan hända, jag försöker förstå och ta mitt förbannade ansvar.
Men jag får fortfarande inte något grepp om det här, men om jag skulle göra det så enkelt för mig att bara avgöra om den var inne eller inte, eller hur många cm då hade det varit jävligt lätt, men så enkel är inte tillvaron för mig, speciellt inte nu.

Jo, som sagt...

Men nej!
Eller kanske omedvetet/undermedvetet men det var inte alls dig jag hade i tankarna nu när jag skrev utan en nära släkting och diverse annat löst folk som jag mött på med ett gränslöst beteende.

Jag tycker nog bara jävligt illa om otrohet eftersom jag själv som barn bevittnat det - därav avskyn. Det handlar om ansvar och ansvarsflykt.
Känslor, även starka känslor, är inget man MÅSTE agera på.

Ja, det låter inget vidare.

Och det är helt riktigt, tycker även jag, att man inte måste agera på starka känslor. Men för mig är det viktigt att i en relation åtminstone kunna prata om dem, om det hemska händer att de dyker upp. Jag förväntar mig också av en partner detsamma. Det är viktigt för mig. Annars upplever jag att det är otrohet, för då gömmer man sina innersta tankar och känslor från den andre.

Jag tror inte att det är någon bra idé att gå omkring med en känslomässig bomb inom sig som hotar att brisera när som helst. Det är ju just då man riskerar att göra något riktigt urbota dumt. Att prata med en terapeut kan nog vara bra, eller gå i parterapi om RJ (eller vem det än gäller) väljer att satsa på den relation han redan har. Det är inte schysst att gå omkring och invagga någon annan i falsk trygghet heller. Någon form av beslut bör fattas.

Och det är väl just det som RJ:s kval gäller, om jag fattat saken rätt, trots att rubriken inte riktigt fångar det fokuset. Hur han än väljer att göra kommer antagligen minst en person att bli väldigt sårad. Det känns sorgligt, och han mår dåligt över detta och försöker rannsaka sin del i att det blivit så här för att kunna lära för framtiden och ta sitt ansvar från och med nu så gott han kan.

Enligt den regeln så skulle jag vara trogen, men det som händer innuti mig i mitt huvud känslomässigt, som
inte syns och som jag är osäker på hur jag ska hantera, det är den otroheten jag tycker är värre.
Kanske en omedelbar sanning inte alltid är bäst? det som är sanning en dag behöver inte vara det nästa,
Det kanske inte är fegt att vänta och se, hinna tänka efter? kanske det är klokast med en lögn som skulle
skydda dom människor jag älskar? Just nu känns det som att jag älskar två människor och jag kanske kan
det. Jag är ingen martyr men som jag känner det nu så skulle jag gärna se till att hela skiten föll ner på mig,
för att rädda de här kvinnorna som båda står mig så nära och jag älskar, även om jag måste ljuga och manipulera
för att lyckas. Båda kvinnorna känner varandra så det bästa vore kanske just att jag gav fan i alltihop, rusade
iväg och stoppade in kuken i något ökänt krogluder? då sluter sig säkert de två jag känner för ihop det vet jag.
Då skulle jag kunna rädda situationen för deras räkning, men jag ska vänta lite måste tänka.
Din regel ställer jag mig nog bakom trots det jag skriver, men det finns dessvärre omständigheter.

Tycker inte att du är gammeldags och förstår att regler ger trygghet, tror inte heller på att du inte skulle vara
ett trevligt umgänge som du skrivit, du har bara haft en jävla otur, du är inte korkad och har en härlig humor.
Du har många bra egenskaper som en man orädd för starka kvinnor skulle uppskatta.
Min åsikt, sen får du skriva "jävla kuk" åt mig hur mycket du vill!!

Ja, just det - jag menar ju ett genomtänkt beslut, inte ett förhastat, så det låter klokt att just nu göra ingenting. Om du inte har möjlighet att prata med en terapeut som du har förtroende för förstås - det skulle ju kunna vara en lämplig handling. Impulshandlingar under panik blir liksom inte alltid så bra. Försök att chilla lite och red ut för dig själv vad allt det här står för och hur du kan minimera skadorna.

Jag tror dock inte att krogludret är en bra lösning för någon, även om jag förstår dina kval vad gäller de båda kvinnornas inbördes vänskap.

Kanske kan det bli mindre problem mellan de två om det hela får ta tid så att nödvändiga sorgeprocesser hinns med, ifall det blir så att du väljer att avsluta den relation du har nu.

Jag tror att även du själv mår bättre i längden av att låta det ena läka ut innan du hoppar på det andra. Som känslomänniska med tendens till impulsivitet är man inte alltid så bra på just det, men jag har börjat förstå att genvägar ofta[st?] verkligen är senvägar.

Och när man dessutom medicinerar mot impulsiviteten kanske det t.o.m. går att utvecklas på den punkten. Det hoppas i alla fall jag innerligt.