Just det ja, och de som har andra preferenser tar till par(ti)piskan.

Vill fråga alla som lyckas dra så klara och tydliga gränser, hur gör man
Planerar man och beställer sin förälskelse och när den kommer då slår man ner stolparna
sätter upp taggtråden och sätter ut vakter? Jag har aldrig beställt någon förälskelse de
har antingen kört över mig som ett X2000 eller smugit sig på mig.
Men om då "beställningen" kommit och gränsvakterna är på plats, sätter man sig då ner,
och som bilden på de tre aporna "jag ser inget, jag hör inget, och jag säger inget", blundar
för verkligheten och livet som fortfarande envisas med att fortsätta utanför?
Med tanke på hur skillsmässofrekvensen i Sverige ser ut och hur många spruckna förhållanden
det finns så tror jag att den där gränsdragningen är en utopi, en rosa önskedröm.
När sedan det omöjliga ändå händer där innanför berlinmuren, vilken helvetes smäll man
måste åka på då, ojdå! det var tydligen inte bara en gräns utan en bred gränszon.

Den här frågan om otrohet är väldigt komplicerad då människor reagerar olika. Men samhällets
och omgivningens självgoda pekpinnsmoral "vad bra vi är jämfört med den där horbocken/horan",
är tycker jag mycket svinaktigare än otrohet, det sociala trycket krossar många som hamnat
i något bara för att de råkar vara födda med känslor, men de får väl skylla sig själva för
att de inte skärpte sig.

Men jag respekterar alla som gjort sig så illa eller blivit så illa behandlade av livet, att de
måste sätta upp ett staket som försvar mot den ibland så kalla hårda verkligen.

Knyter ihop snorren.

Jag menar att vissa med den läggningen verkar fly undan enkla saker som att avsluta en befintlig relation innan de hoppar på en ny och använder polyamori etc. som en ursäkt för att slippa det (=vara den som avslutar).
Av feghet mestadels, verkar det som. Feghet omklädd till falsk empati.

Man tillåter sig gränslöshet.
Jag har gjort det själv på sätt och vis och tycker att det var rätt avskyvärt av mig. Men då handlade det inte om polyamori utan om ren lusta.

Jag tycker inte att det är riktigt schysst att utgå från att allt det här handlar om att RJ inte kan hålla snorren i styr. Dessutom tycker jag inte att han går fri så länge han håller snorren i styr - och vad jag förstår tycker han inte det själv heller.


Tack för förtydligandet.

Och äntligen får jag svar (?) på varför du anser mig så in i helvete falsk: för att jag hade den där krisen där jag var övertygad om att jag var polyamorös. Jag hade ingen aning om hur du menade. Jag hade uppskattat om du sagt det rakt ut, för det är möjligt att du har rätt (även om jag tycker att falskhet förutsätter medveten manipulation, och det var det inte fråga om). Jag vet inte om jag i grunden är polyamorös eller inte. Just nu känner jag mig betydligt mindre polyamorös, så det är möjligt att jag helt enkelt var jävligt feg där. Jag visste ju att jag inte skulle få behålla min dåvarande särbo ens som vän efter att det tagit slut, och jag tyckte oerhört mycket om honom och hans döttrar. Jag drömde om bonusdöttrarna häromnatten och vaknade gråtande. Det är hemskt att göra slut, och särskilt när barn är inblandade. Men så här i efterhand så tycker jag ju att jag själv var rätt så rejält koko som ens kunde tänka mig att fortsätta som bonusmamma och polyamorös. Hjärnsnurr. Jag hade inte tänkt att blanda in barnen alls, men det är ju rätt naivt att tro att man kan komma undan med. Jag var i upplösningstillstånd och kunde inte tänka klart helt enkelt. Att bete sig så är inget jag förespråkar.

Lusta var det i alla fall inte fråga om för mig; jag offrade regelbunden tillgång på multipla fontänorgasmer utan att veta om jag någonsin mer skulle ha sexuellt umgänge. Så var det med den saken.

Kanske kan det glädja sugis att veta att det här på forumet finns en jävligt monogam kille som eventuellt fortfarande är singel och som är en underbar människa och fantastisk i sängen?

Det hoppas jag också. Det förtjänar han.

Alltså, det är möjligt att jag missförstår syftningen på "schysst" eller graden av allvar i att "knyta ihop snorren", men om inte så tycker jag det börjar bli otäckt det här.

Vi talar om seriösa människor som frivilligt tar upp svåra saker till diskussion därför att de inte vill såra vare sig sig själva eller andra. Vi talar om att göra slut, vilket ingen djävla utomstående som inte har hela bilden kan veta omständigheterna kring och alltså inte heller kan sätta sig till doms över, på ett förhållande ni inte heller vet vad den som gjorde slut hade gett, kanske offrat, för.

Akta er så att inte folk slutar tala om sånt här, ni som möter det med oförståelse och domar.