Det mesta har redan skrivits och jag sällar mig till dem som drar något snävare gränser kring trohet och otrohet.

Det där med att man måste få vara fri att dela med sig eller få uttrycka sin kärlek/attraktion till höger och vänster låter mest som en förskönande omskrivning för annat.
Grundtanken är ju vacker och tilltalande men klarar man inte av att dra en gräns för sig själv och hålla sig innanför den så ska man verkligen se till att enbart umgås med och bli attraherad av likasinnade. Och de är till syvende och sist inte så många som man tror.

Speciellt om det finns barn med i bilden. Sådan gränslöshet är oftast rätt läskig och obegriplig ur ett barns synvinkel, dock är det många som omhuldar den och förespråkar fria relationer och annat men mest för sin egen skull, har jag fått intrycket av.
Finns det befintliga barn i familjen tycker jag att det är oansvarigt att hatta runt mellan multipla förhållanden - antingen bygger man upp ett familjeliv kring en stabil relation eller så sköter man sina kärleksrelationer helt utanför barnets hem och vetskap.

Självklart! Men jag är väl inte den enda i historien som har trott att en relation skulle hålla i all evighet men haft fel?!

Barn skall inte vara inblandade i vuxnas sexualliv överhuvudtaget. I den mån vi överhuvudtaget pratar om sex här. Det är väl inte säkert? Gränsen för otrohet kan för någon vara att man pratar förtroligt med någon annan överhuvudtaget, beroende på hur svartsjuk man är.

Nu vände jag inte mot dig specifikt, Incognita, allt kretsar inte runt dig.

Men generellt tycker jag faktiskt att "folk" ger upp för lätt. Den befintliga relationen har kanske gått i stå och en ny intressant potentiell partner kommer in och man hoppar på tåget, ofta med motiveringen att inte heller barn mår bra av att ha en olycklig förälder eller att även vi har RÄTT att vara lyckliga mm. mm.
Vilket stämmer i det stora hela om det finns problem i relationen som innebär olösliga hinder som skadar någon i familjen.
Men ofta handlar det ju om att man blir attraherad och/eller "råkar" bli kär i någon ny. Det är en falsk anledning, en billig lösning och en gränslöshet som man tillåter sig med ovanstående eller andra blaha-motiveringar. Då har man redan gjort illa minst en person, om inte flera.

Observera att jag inte är bättre själv eftersom jag lämnat ett förhållande till förmån för en annan fast barn fanns med i bilden.

Och nej, svartsjuka kan inte användas som mått på trohet och otrohet - tror man det så är man illa ute.

Det här med att göra stora ansträngningar för att teoretiskt ta reda på och noggrant analysera var gränsen för otrohet kan tänkas gå känns som en rätt falsk och manipulativ sak - behövs det om man vet med sig att man är trogen? Eller att ens partner är det?
Jag anser inte det.

Jag menade hela kärleksrelationen.
Att som barn tvingas lära känna en ny vuxen som höjs till skyarna i början av relationen och som sedan försvinner ur dess liv efter ett tag är inte schysst.
Speciellt inte om det upprepas gång på gång.
Det blir väldigt rörigt och otryggt.

Men det säger sig självt.

Nej, så klart! Det förstår jag faktiskt, men jag ser att det kan se ut som att jag tror det. Det är bara det att jag har dåligt samvete för att jag inte lyckades ge min son den där stabila familjen. Då blir det lätt att gå i försvarsställning.


Det ligger mycket i det. Jag tror inte heller att det är ett hälsosamt beteende. Kanske, tänker jag, är problemet inte bara att man ger upp för lätt, utan också att man ger sig in i saker för lättvindigt. Det kan jag säga så här i backspegeln att jag har gjort några gånger. Det är inget jag är stolt över. Men jag tror faktiskt att jag har brutit det beteendet. Den nya Incognita klarar av att låter saker ta tid. Jag har kommit och se saker från nya perspektiv på sistone.


Jag uppfattade det inte som att du satte dig på några höga hästar. Vad jag har sett är det inte din stil.


Nej, jag tycker inte heller att svartsjuka är något lämpligt mått. Verkade det så så uttryckte jag mig väldigt otydligt. Men jag tror att det är viktigt att ha god kommunikation med varandra om hur man fungerar, vad som är viktigt för en och vad som gör att man tar illa vid sig. Annars kan man ju såra varandra väldigt alldeles i onödan. Jag tänker att det är lätt att tillskriva beteenden avsikter som inte alls finns, men också att missa vad som för ens partner är centralt för den speciella förtrolighet som finns i en relation. Jag skulle nog t.ex. kunna bli väldigt ledsen om jag fick reda på att den jag älskar regelmässigt brukade analysera nattens drömmar tillsammans med någon annan. Det kanske inte skulle vara självklart för alla.


Det håller jag med om.

Obehandlad (eller felbehandlad) ADHD lär samvariera med impulsivitet också vad gäller relationer. Kan vara värt att tänka på. Det är trist att biologisera, men när hjärnans belöningssystem inte alls fungerar som det skall är det nog extra lätt att fastna i ett kicksökande beteende - att bli beroende av förälskelse. Då lär det vara svårt att föra en relation vidare till en mer långsiktig gemenskap och förtrolighet med en människa, eftersom den sortens kick då ofelbart uteblir efter ett tag (åtta månader lär vara en ganska vanlig tidsperiod har jag för mig att jag har läst).

Att bygga upp en relation långsamt, utan den där våldsamma förblindande passionen i början, lär vara betydligt mer gynnsamt om man vill att det skall hålla i längden.

Fast det kanske alla ni andra visste redan.

Hur som helst, med det i åtanke kanske den där passionen lockar mindre? RJ, vad du har beskrivit av den relation du har verkar väldigt synd att kasta bort. Skulle den nya passionen greja allt det som din fru har gått igenom, och fortfarande känna lika starkt för dig? Varför behöver du den där kicken av en ny passion? Och hur mår du efter en sådan kick? Hur kan du få mer balans i tillvaron? Finns det något som du skulle behöva ta itu med men flyr ifrån genom att investera så mycket känslor i en ny person som inte känner dig? Försöker du komma undan något hos dig själv, något som du slipper se när du speglar dig i nya ögon?

Jag kan själv bli så otroligt avundsjuk på dem som lyckats hålla liv i ett förhållande i decennier. Att jag själv inte lyckats på den fronten är något jag sörjer djupt. Det är tragiskt när man inte lyckas vara lycklig över något som man borde vara lycklig över, utan hela tiden måste skapa sig nya kaos för att man är skadad. Eller för att man inte lyckats hitta redskapen för att bygga upp något som man kan leva i på sikt, tillsammans, genom kommunikation och lagoma kompromisser och eftertänksamhet så att man inte ger sig in i omöjliga företag från början. Eller för att man har alldeles för bråttom för att hinna med att koppla känslomässigt.

Det är så lätt att ta "genvägar" utan att själv inse det, så att man missar själva poängen med det mänskliga mötet.

Inga fler genvägar för mig. Den här gången skall jag göra allt på riktigt. Om jag får chansen.

RJ, där tror jag Inco ställde de frågor jag skulle ha ställt om jag hade haft huvudet påskruvat.

Jag kanske inte alls fattar vad du menar här, men om det där kategoriskt syftar på alla tänkbara fall av polyamori eller relationsanarkism eller överenskommelser om öppna relationer, och om du med "umgås" menar all form av social interaktion, så låter det där lite märkligt i mina öron. Det är ju ändå inte som att sådana personer automatiskt hamnar i relationer med andra människor hela tiden. De blir knappast förälskade i precis vem som helst, och de lär knappast tvinga sig på föremålen för sina känslor. Och så oemotståndliga att andra tragiskt bara faller handlöst för dem hela tiden är de väl knappast heller. Däremot underlättar det ju säkert enormt om man sköter just sitt raggande (? hittar inget bättre ord, men menar det inte nödvändigtvis som på någon köttmarknad) där man vet att likasinnade håller hus, både för att slippa såra (eller väcka anstöt) eller bli sårad och för att överhuvudtaget hitta någon. Men om man har tillräcklig självinsikt (säkert en rejäl flaskhals i sammanhanget, som Zombie var inne på) och från början är ärlig med hur man fungerar tror jag inte att man behöver såra mer än vad som sker i andra fall av olycklig kärlek - inkompatibla känslor mellan människor uppstår ju i de flesta sammanhang, tyvärr. Andra människor får ju också se till att sätta sina gränser och inte ge sig in i saker mot sin vilja. Om polyamorösa, t.ex., skulle behöva sitta i någon form av karantän - det vore väl ändå diskriminering?

Om det däremot handlar om att man är känslomässigt instabil och söker sig flera relationer för att man, medvetet eller undermedvetet, flyr från ett nödvändigt psykologiskt utvecklingsarbete, lurar sig själv och/eller andra med en falsk känsla av intimitet - då är det nog en väldigt god idé att begränsa sitt umgänge med andra människor tills man har bättre kontroll över sitt känsloliv. Absolut. Då bör man nog helst undvika andra som har sköra, otydliga eller obefintliga gränser, både för deras skull (andra människor som kan bli skadade) och för sin egen skull. Och om man har ansvar för barn, bör man så klart göra allt som står i ens makt för att hålla sig stabil.

Det kallas "samarbete över blockgränserna" :
Åh, Sjönas Jostedt... Åhh... mmm... och Freinrik Redfeldt också ja... mmm... åh tackartackar ja... känna lite där också ja... mmm... ååh...