Aha, OK, då skall jag inte ta åt mig.

Det låter som att du fått utstå en hel del elände. Beklagar.

Äkthet är väldigt viktigt för mig också.

Det kan jag förstå. Håller med Inco. Tänkte just ha frågat vad som är dina åsikter och vad som är förtvivlan eller "Tourette".

För själva saken tycker inte jag heller är enkel, och jag tror den enda framkomliga vägen bygger på att man accepterar att olika människor kan funka och behöva leva på helt olika sätt och vara fullt moraliskt godtagbara, och hållbara i sin kärlek, för det.

Sugis, okej. Vad jag nu mer ska säga...


... vilket inte behöver innebära att man vet själv hur det skulle gå till utan en djävla massa letande – som säkert inte alla vill ta på sig. Plus att många har väldigt svårt att acceptera andras behov – i varje fall när de går emot de normer vi är indoktrinerade med sedan flera tusen år och som är det enda nästan alla bland oss någonsin har lärt oss att förhålla oss till. Plus att allt detta sätter folks förmåga till tillit – att både ha och i en djupare mening än de kulturella normernas göra sig förtjänta av den – på enorma prov.

Plus att det är ett känsloladdat ämne eftersom det rör djupa behov. Och djup ensamhet med för små möjligheter till lindring hos många. Varav alla inte ens vet om det.

Så även det som borde vara enkelt blir ju lätt en djävla soppa.

Vad jag nu skulle säga med det. Beskriva terrängen typ.

OK, no hard feelings.

För att komplicera det hela ytterligare finns det ju platoniska kärleksrelationer. Om man lever i en sådan, vad är det då som gör just den till en kärleksrelation och hur går man till väga för att inte såra varandra om man vill ha andra vänner (jag pratar om vänner nu alltså, utan att överhuvudtaget blanda in sex i soppan) och ändå har ett behov av att känna att just den här relationen är speciell?

Bra frågor, just sådana jag funderar över. Jag skulle t.ex kunna ligga naken i en säng en natt med någon jag känner som behöver tröst, mänsklig värme och trygghet, det är definitivt inte otrohet tycker jag utan medmänsklighet, något jag tycker jag är både skyldig och glad över att kunna ge henne när hon verkligen behöver det. Det är för mig att vara mänsklig. Men om vi i samma situation också hade legat med varandra för att hon behövde den närheten just då, det skulle visserligen vara sex men vi skulle inte ha älskat med varandra, det kan man bara göra med den man älskar.
För mig är känslomässig otrohet det jag menar med "äkta" otrohet, handlingar och felsteg är på något vis trots allt förlåtligt känner jag, men när övergår det ena i det andra? Det går ju heller inte att veta hur en förälskelse utvecklas, oftast bara korta och oskyldiga men ibland kan det förändras till något djupare. Det här är jag ju medveten om redan från början men när ska man ta den där stora diskussionen med sin partner? Jag är en känslomänniska jag lever i mina känslor, mina relationer skulle ha blivit många och extremt korta om jag tog upp den diskussionen varje gång jag känt något extra i ett möte med en annan människa. Men jag vet ändå inte, skuld och skamkänslor dyker ju också upp, det är den andra sidan av myntet men var och när går gränsen för svek? för mig är svartsjuka en otäck variant av otrohet, där någon hävdar äganderätt över en annan människa.


Ovanstående är väldigt viktigt, jag tycker själv att känslor är det som räknas absolut högst men det går ju att kombinera med handlingar och då blir det i regel värre, när det sker bakom någons rygg. Trots allt så har jag ju ett ansvar mot andra människor att inte känslomässigt skada någon för svårt, det kan få katastrofala följder med sår som aldrig läker, och för min del så kan/har det resulterat i att jag har en känslomässig "skuld" till någon jag verkligen tycker om, det är det värsta tänkbara scenariot vid otrohet, det finns alltid där varje dag.
Tyvärr har jag aldrig träffat någon jag har kunnat prata om allt med till hundra procent, kan alla "riktiga" par prata om allt? Tycker snarare att jag måste acceptera att allt inte går att diskutera. De flesta människor har ett förflutet, en ryggsäck som hämmar medvetet eller omedvetet beroende på självinsikt, något som förhindrar vissa saker. Men det finns ju andra som kan klara att ta de diskussioner som den ene inte kan. Är det då otrohet och brist på den så viktiga tilliten att inte berätta om det? annat än om diskussioner med psykologer då förstås.
Jag trasslar in mig som ni märker och det är svårt med gränser när det gäller otrohet och svek, jag är osäker och funderar mycket över det här. Men jag måste ju fortsätta att leva och vara nyfiken, jag kan inte blunda och gömma mig men vill helst inte skada någon och jag får helt enkelt inte ihop den ekvationen, att leva men inte vara död.

Vid kuk i mun, kuk i slida, kuk i hand, kuk i anal, kukförsök i näsa, kyss, gos via sms, gos via email, gos via radiovågor.

Har nog glömt något. Tack för orden!

Gränsen är vad ens partner tycker, finns ingen standardgräns. Jag har inget krav på sexuell exklusivitet (men kanske på emotionell, jag vet inte riktigt), men har inga problem med att den andra parten har det. Vanligtvis ska man väl se till att behålla kläderna på, antar jag. Och egentligen aldrig hångla med nån annan. Men det är ju en fråga om grader också. Som någon skrev, om ens partner skulle tycka illa om det så är det nog över gränsen.

En sak ni kan tänka på är att inte ha analsex vid otrohet och sen låta partnern ge ett "blowjob" samma dag. Bakterier. Tror jag.

Bara en liten tanke...

Tjingeling!