Re: Om du var en galen forskare
Det lär nog ske förr eller senare ändå. Varför så bråttom?
Om jag nog vore en
klassisk galen forskare, typ Fringe, i en värld där anslagen på ett mirakulöst bara fortsätter att strömma in även om man flippar ur eller bara blir allmänt världsfrånvänd...
då är jag rädd att jag skulle bli alldeles besatt av min egen hjärna i kampen mot psykisk ohälsa. Jag skulle testa en massa olika hypoteser på mig själv i smyg för att slippa gå hela varvet med djurförsök och byråkrati. Det skulle handla om signalsubstanser och hormoner och mineralbalanser och gå ut på att inte bara höja eller sänka halten av olika substanser generellt utan snarare flytta runt dem så att de hamnade rätt (i både tid och rum; tajming). Otålig som jag är skulle jag dessvärre snart behöva experimentera med lobotomi för att koppla bort de delar som jag hade elektrifierat sönder efter att ha dränkt dem lite för mycket i fel substanser.
Jag har en massa hypoteser hela tiden, och min hjärnschkrünklare (att bryta starkt på tyska tycks vara ett obligatorium vid rekryteringen på "min" psykmottagning) har i princip givit upp och låter mig prova mig fram som jag vill. Jag är nämligen mer påläst än han, och så tycks han ha gått på det där med IQ-test
. Min senaste hypotes är att jag inte alls behöver höja noradrenalinhalten för att få upp min initiativförmåga, utan att den snarare är alldeles för hög - så hög att jag överreagerar på alla stimuli och
därför blir apatisk (genom att det i sin tur triggar igång för mycket kortisol, som visserligen är nödvändigt för att stå ut med en hel del stressfaktorer men blir väldigt destruktivt i längden).
Det skulle också förklara mina överdrivna smärtimpulser. Jag får alltså fysiskt ont av t.ex. tjat, och det blir inflammationer som
syns i form av röda fläckar på specifika punkter (fibromyalgipunkterna) som sprids utåt. Vidare skulle det förklara mitt höga blodtryck och hjärtklappningen och darrningarna som bara har ökat. OCH att jag så lätt spinner iväg i tankarna på ett jobbigt sätt, eftersom noradrenalinet gör att man reagerar, är beredd, vaksam. Det skulle alltså kunna förklara både att jag blir uppjagad OCH , genom överstimulering, att jag blir apatisk. Jag skulle behöva ta det mer "easy" helt enkelt, inte svänga så mycket upp och ner; reflektera mer och reagera mindre.
Hur kan man överhuvudtaget ge noradrenalinåterupptagningshämmare till någon med ADHD, när noradrenalin är den substans som gör att man reagerar på impuls?! Klåpare!
Ja, ni ser... Med större befogenheter skulle jag nog steka min stackars hjärna.