Pyssa ja. Är man ond om man pyser ut fisar bland folk? Eller anses det kotym numer?

Jag tycker att onda aspies, som till exempel seriemördaren i Malmö, borde skaffa sig skjortor med bättre passform. Hans outfits är värre än brotten han begått.

begick.

Menar du att han ska bli kostymnisse? Eller gå runt i säckiga bagjeans? Eller vilken ond stil menar du?

Det är ingen skillnad på Aspiesar och på befolkningen i övrigt. Det finns arrogans och intolarens bland aspiesar som är fan så skrämmande. Bara för att någon inte faller in i det mer aspiega mönstret så blir man genast hackkyckling. Det enda som skiljer en aspie mot en NT är att om NTer mer nöjer sig med att svära lite grann så Halshugger en apies sitt offer verbalt. Ingen nåd eller möjlighet till att få förklara sig. Nä har en aspie tolka något så då är fan så som man tolkat det. Man kan ju aldrig ha fel för det har aldrig en med Asperger. Inte konstigt att folk utan diagnosen får sådan bild av oss när vi faller in i fördomen. Vi ska fasen inte klaga på hur samhället i övrigt behandlar oss när vi inte kan behandla det med respekt.

Mesig, ödmjuk, tystlåten, snäll och försynt är nog raka motsatsen till vad mina nära eller jag själv skulle beskriva mig som.
Umgås så lite som möjligt med människor, jag avskyr människor eftersom de alla verkar totalt efterblivna och fullkomligt ointressanta.

Dumpar folk rakt av om de inte tilltalar mig. Släktingar, barndomsvänner eller föräldrar, spelar ingen roll. Passar de inte in i min mall är de lika ointressanta allihop.

Nice!

*tummet upp*

jag tror att jag passar in i den "onda" kategorin, jag skulle fått min första anmälan för misshandel redan i årskurs 3 om jag var straffmyndig.
jag fantiserar ofta om att begå ett mord, mest av den anledningen för att jag har svårt att kontrollera mitt temperament, men också för att jag vill veta hur det skulle kännas att ha tagit ett liv, med andra ord jag skulle kunna begå ett mord av ren nyfikenhet.
jag vet självklart skillnaden på rätt och fel när det gäller att skada andra, men det är något speciellt med känslan man får i slagsmål, jag har försökt att jaga den känslan genom att prova diverse metoder just för att se om det var själva adrenalinet jag sökte eller ej, jag har provat att ställa mig på höga höjder (jag är höjdrädd) för att se om det skulle ge mig en kick, jag har också provat att åka inlines med en vän i ramper osv. men dålig koordinations förmåga ledde till många fall (hehe) jag provade också kampsport, men inget kom i närheten av vad jag kände när jag fick en knytnäve i ansiktet eller slog någon annan, så det skulle jag nog klassificera som den "onda" gruppen.

jag är också starkt alexitym (som säkert många andra här) och har en brutalt nedsatt empati förmåga, vilket har lett mig till att ibland tänka tankar som jag verkligen vet inte är bra eller normala, men jag ser inget fel i dom personligen, men jag vet vad samhället skulle säga, det kan vara allt från att säga väldigt elaka saker (exempel: att peka ut att någons familjemedlem är missbrukare, sitter i fängelse, eller göra narr av att någon blivit sexuellt utnyttjad) till att få tankar om mord.

jag vet inte om jag är någon form av extremfall eller om detta är normalt hos människor, jag har aldrig berättat detta för någon men jag hoppas få några egna svar från denna tråd då jag är ny medlem.

Om du (som exempel) skulle begå ett mord; skulle du då försöka att röja undan bevisen och sedan fly? Eller skulle du "ta det som en man" och sitta av några år i fängelse?

Jag vet att om jag hade mördat någon så hade jag ringt psyk direkt efteråt och berättat vad jag gjort, simpelt nog för att det vore obehagligt att bli jagad och att poliser brottar ner en och sådant. Det är bättre att berätta var man befinner sig, hur läget ser ut, informera om hur man vill bli bemött osv. Då sker allting på ett betydligt lugnare sätt och ingenting blir kaotiskt.

Men jag skulle inte mörda pga nyfikenhet. Men det finns ett fåtal scenarion som jag vet hade slutat med mord (det handlar dock om väldigt extrema scenarion som troligtvis aldrig kommer att drabba mig). Alla kan mörda under rätt omständigheter; det är jag helt övertygad om. Så länge ens hjärna fungerar, alltså.

Jag är mesig.