Just nu, till den 18 juli, visar SVT Anders Wahlgrens dokumentärfilm Staden i mitt hjärta från 1992. Om det Dresden våra svenska politiker gav oss, komplett med i rättvisans namn inte levande kremerade, men uppryckta och bortslängda, invånare sedan vi hade sluppit bombas i Andra världskriget. Och på samma sätt behandlade man ju nästan alla andra våra städer och samhällen under samma tid.

Det vi fick i stället – jag tror inte det handlar om bristande förståelse för modernistisk estetik när jag säger att det inte kan mäta sig med det som fanns. Det handlar inte om arkitekturstil utan om mycket mer grundläggande saker.

Inte heller har det med romantisering av fattigdom och eländiga levnadsförhållanden att göra. Sådant kan angripas på många sätt. Och framför allt gör man det inte genom att bryta sönder en hel miljö som folk har levt hela sina liv i och slänga ut dem i ensamhet i fjärran betongghetton till förtidig senilitet och död.

http://svtplay.se/mobil/v/2814900/dokumentarfilm/dokumentarfilm_-_staden_i_mitt_hjarta
http://www.svtplay.se/video/138581/staden-i-mitt-hjarta

Av någon underlig anledning har de behållit en liten knyck i sträckningen för en gata de säkert har breddat, rätat och planat ut. Knycken fortplantar sig till den ändlösa brutalistiska betongfasaden som ett rent hån. Man kan undra om hånet är medvetet när man får se de hus som stod där förut. Men nej, det är det nog inte. Hur okänslig kan människan bli? Hur fungerar en djurart som åt sig själv kan inrätta miljöer som är så uttalat kontraproduktiva för hennes välbefinnande? För återigen, nej, smak och tillvänjning handlar det inte om. Det här är mer grundläggande saker än så.

Kategorin inget att må bra av, men nödvändigt att veta. (Filmen alltså.)

Tack @ Zombie

Tack för länkar och kommentarer.
(det är en mycket fin dokumentär om ett raderat folkminne som fått offra sitt kulturvärde på girighetens altare)

Vill inte minnas eländet men av nostalgiska skäl gör jag det ändå, Henrik Tikkanen skrev på Dagens Nyheters "Namn och Nytt" sida en del aforistiska dagsvers-texter illustrerade med "Tikkanen's tusch-gubbar" och i samband med rivningen av kvarteret "Mullvaden" på söder i Stockholm 1979-80 så skrev han (fritt ur minnet, mitt minne, alltså inte ordagrant men till innebörd )

"Kan vi hoppas att rivningshysterin fortsätter även med det som byggs idag?"





db

postning av bild med text blev
BARA MED
KONST KAN
MAN UTTRYCKA
DET MAN
INTE
BEGRIPER
HENRIK TIKKANEN
Förtydligande av text

Såg just När Domus kom till stan från 2004. Den tycks inte ligga ute på nätet, vad jag kan se, men går i

Kan också rekommenderas för den som skattar kunskap högre än sinnesfrid.

Tyvärr kommer det väl inte att hjälpa om de där betongrukorna sprängs bort heller, för det finns helt enkelt inget samhälle till att få igen en så omväxlande eller mänskligt måttsatt bebyggelse som den som fanns innan. Det kommer säkert inte att ske på den här sidan vår kulturs undergång i varje fall. Själva produktionstänkandet och alla inverkande faktorer från uppbyggda system över indoktrinerade ideal till den låga statusen hos allt estetiskt numera, med åtföljande låga standard hos yrkesfolket, skulle nog göra att varje försök i den vägen i så fall måste göras som en medveten ansträngning mot strömmen, och det skulle nog synas på att resultatet inte såg äkta ut. Detta alltså oavsett stil eller formspråk.

Även om den okänsliga "stora massan" kanske skulle bli nöjd med en skenbar mångfald också – den "stora massa" som säkert reagerar omedvetet de med, eller skulle göra det om de finge "the real thing" att jämföra med, men som inte vill veta av att göra sig medvetna om det.

Tilläggas kan ju att rivningsvågen fortsätter, bara i mindre skala just nu. Men dels finns det då heller inte mycket kvar att riva på de flesta håll, dels har det gamla i viss mån blivit attraktivt för de bäst ställda tack vare sina överlägsna stämningsvärden – så att man behåller själva husen, eller det yttre skalet av dem, men kör ut dem som har bott och verkat i dem och sedan noggrant håller ute deras ättlingar.

Vilket medför risken att vanligt folk till slut börjar avsky det gamla som ännu finns kvar på grund av de personer de förbinder med det... och då har det gått varvet runt.

Och Enköpings stadshotell verkar förstås ha rivits:
http://byggnadsvardsnytt.wordpress.com/2010/02/04/rivningen-av-enkopings-stadshotell-ett-lagvattenmarke-i-det-svenska-stadsbyggandet/

När filmen gjordes ville ägaren göra det, efter att ha låtit det förfalla med flit, för att bygga ännu en köplada bredvid den då redan halvtomma och förslummade.

Men de har säkert sett till att göra sig en fet vinst på det, om inte annat så genom politiska manövrer på skattebetalarnas bekostnad.

Och folk i allmänhet är ju inte intresserade av sådant här. Numera har ju de flesta heller inte tillgång till några stadsmiljöer med mänskliga mått där de själva kan jämföra hur de mår av dem och av de vanliga betongmonstren. Eller så sätter de det i så olika fack i hjärnan att de inte kopplar. Eller så kopplar man inte skillnaderna i välbefinnande till miljön för att ingen har lärt en att vara medvetet uppmärksam på sådant. Eller så aktivt vill de inte koppla eftersom det skulle göra för ont till ingen upplevd nytta – alla vet ju hur orealistiskt det är att hoppas på något bättre.

Jo!

http://www.svtplay.se/video/187817/nar-domus-kom-till-stan

Jaha minsann. Tack!

Då passar jag på att länka till filmen om pionjär-efterkrigs-Förorten med stort F – eller stora ABC (Arbete Bostad Centrum). Också av Anders Wahlgren, från 2000 då den ungefär fyllde 50:

http://www.svtplay.se/video/176501/vallingby

Innan visionerna hade helt spårat ur. Inte helt utan skönhet, med en omtanke som ännu inte helt hade tappat kontakten med byråkraternas fattiga föräldrar och deras gelikar. Kan ses även av den som kanske inte orkar se filmerna om förstörelsen.

Ligger kvar till 8 augusti.