Vad jag längtar till skogen när jag läser det där. Det är så års också. Men jag kan ju ändå inte hantverket och orkar inte heller, sitter fast i stan. (Tänk om man hade lärt sig när man var liten och inte begrep vad man gick omkring i om somrar och jular och vad folk kunde som är döda nu... visst ja, och hade varit så in i helvete mycket mindre konstig också.)

På tal om henhög: Ordet man kunde i fornsvenskan vara neutralt i vissa betydelser – på tal om trälar, manskap, arbetsfolk, möjligen människor i allmänhet. Tyvärr (dock inte för henhatare) slutade folk med tiden höra skillnad på en man (flera män) och ett man (flera man).

... så jag är inte helt säker på att man vet vilket man som finns i manshög.

En oansvarig och begravd man? som i "man" skulle, manskulle eller lite långsökt och ehh högtravande kanske en man med råg i ryggen? eller som från ...



”Rågen stod manshög”,

Det här och vad den gode "gubben" Tegner skrev, snodde jag lite oansvarigt och utan den källhänvisning som sig bör från där jag "krälar" ikring ryggradslöst på "webbens" domäner (?).

Lägger till att jag varken är beläst eller är den naturlyriker som jag kanske framställer mig som mer som den som:

Är glad för lite
och då
har så mycket att
glädjas åt

db

som inte vågade posta det längre inlägg som filats på, om upplevelser så här års och om vad som är en min drivkraft för att mäkta med i tillvaron, får väl se om det går att omformulera ... helst till något som kan bli en läsbar betraktelse om hur det går att disponera naturens resurser även i den stadslika miljö som också är min. Mina utflykter som kan förväxlas med exkursioner är sällan så till enkelhet medgörligt erövrade upplevelser ... nejdå, än så länge hänger gubben med, min hund alltså, nej det är mer som av den vagabonds otåliga dröm som jag har av att få kasta loss från mina bopålar ... bosätta sig i skogen vilket alltför lätt blir till ett moment 22. Drömma går ju och så länge hunden orkar blir det dagsutflykter nu till cykel men framöver får vi förlita oss på de allmänna färdmedel som står till buds, hunden tycker om resor men inte jag

Hmm ... det här tackar jag för, det ökar min egen språkförståelse och med denna så intressanta och lingvistiska "schvung" blir det att även berika det intresse jag redan har beträffande historia även som att det styrker mig i mitt användande av "hen" när det numera kommer till hur jag själv skall beskriva exvis de naturaktörer som är de djur som kan vara svåra att könsbestämma vare sig det är fågel, fisk eller mitt emellan är för trött för att se vad jag skriver men tyckte att jag behövde anknyta till mitt naturintresse

db

En (ung?) råbock betar buskar, skott och högt gräs i slänten alldeles bredvid min balkong! Sött som i en saga hur den sträcker sig efter födan och slickar, nosar och nafsar i sig. Byter håll ibland när vinden kastar busken i ansiktet på honom, stelnar till när det kommer en hund på gångvägen genom skogen en bit bort och bevakar den tills den har gått förbi. Men mig lät han titta mer än vad min ADHD orkade till slut .

Inget jag såg från det förra balkonglösa hålet i höghusväggen direkt.

************************

Hoppas du postar, db! Så mycket som jag får ut av att läsa dina inlägg, även om jag har svårt att finna ord att svara med, det är så ofta så fint och klokt i sig självt... (skrivit liknande förut, känner mig tjatig, vet också hur det kan vara att inte få svar även om folk säger att de läser... men ändå...)

... och nu kom en angorakatt vandrande i det kortare gräset närmast huset och ställde sig att titta på råbocken, närmande sig litet försiktigt i ett par etapper. Råbocken tittade tillbaka, såg inte nervös ut, men gick ändå snart neråt skogen till alldeles nedanför min balkong. Samtidigt som katten satte av i galopp åt samma håll som den kom ifrån. Vad hade hänt mellan dem?

Eller hade råbocken ändå tänkt göra sig en grop i gräset nedanför min balkong och lägga sig där att – idissla? putsa sig? (beta från liggläge??) Det var iallafall vad den gjorde sedan, jag såg inte mycket mer än hornen röra sig mellan grässtråna...

... och nyss låg den orangea katten (förutom den och angoran finns här åtminstone två svartvita) i godan ro på grannens uteplatsräcke (och godtog min närvaro efter en viss inledande misstänksamhet) med råbocken betande i skogen strax nedanför; så småningom drog han sig längre bort åt sidan och in under en gran, där jag såg hornen gå som en ett par symaskinsnålar igen. Fortsatte putsa sig? Knappast feja hornen mot en vuxen gran eller beta under den iallafall?

Vi mötte en nyfiken räv nyss. Den grävde upp ena kattens bajskorv som katten precis omsorgsfullt grävt ned och hoppade runt väldigt upphetsat. Jättesöt och otroligt orädd!

Gullris

Ur tid så led, henshögt växer gullriset redan!!!
(redan rötmånad hur det nu redan? blev det, om det nu igen, redan är det ???)
Gullris som jag lärt mig känna igen den, midjehöga eller maximalt upp till armhålan och då i kräffisketider, det finns en massa varianter och nu när jag sökt på "webben" villar jag bort mig i tok ...

Men alltså, i en glänta på kanten av en högmosse möttes jag av ett snår med över två meter höga Gullris av den här sorten, ett snår med inslag av lika höga tistlar av det slag som växer rätt upp som ett spjut och krönt av endast en blomma i sin topp, tacksam försökte jag mig nu på att studera humlorna som nu befann sig i bekväm ögonhöjd, jordhumlor av nå'n sort, tror jag kameran min har fått fnatt läsglasögon, lupp och minikikaren hemma, och väl hemma igen kommer jag på mig, som vanligt att jag ju faktiskt kunnat använt mig av mobilkameran istället, men vad gör väl det, min hund som numera är synsvag visar ändå så generöst hur mycket det finns att glädjas åt, som att få bada i en gyttjegöl för att sen lyckligt gräva ner sig under en granruska fästingar och mygg kan ju nu försöka jada joda jäy jejh det finns dusch


db som inte har sett så mycket kantareller någonsin

Lemurerna är också snart borta, såg jag just.