Håller i princip med Inco. Det om akademiker gäller egentligen alla. Men det blir förstås viktigare ju högre upp man kommer ifrån. Utom just om man ska sitta i styrelser och sådant: då behöver folk som kommer lågt ifrån redskap för att inte bli ringaktade och utmanövrerade av dem med "rätt" bakgrund. Eller om man ska forska i något ämne där ens person kan tänkas komma i vägen för materialet, då ju alla borde vara bättre än vad de är på att ställa sig fria från den.
Sedan finns ju risken att den som har klättrat, till exempel från fattigarbetarbarn till akademiker, antingen glömmer var den kom ifrån eller inte klarar av att införliva det i det den har blivit. I så fall kan man ju inte heller bli någon talesperson för sin uppväxtklass eller dess erfareneheter. En gruppkultur – klasskultur eller annan – är ju ett heltäckande sätt att se på världen, framvuxet (i regel) under många hundra år
för att få saker att fungera. Hur bra de sedan fungerar i praktiken är ju en annan femma, men poängen är att det i alla fall är mycket bättre än det kaos som ingen människa kan få något uträttat i.
Så att som enskild människa – särskilt en som kanske redan lider av mindervärdeskomplex och andra kompatibilitetsproblem – gå emot en så mäktig sak kräver ofta
väldiga mängder klarhet, integritet, moraliskt mod och villighet att riskera den ställning man kanske har arbetat väldigt hårt för att uppnå. Dessutom kanske en teoretisk kreativitet som inte ligger för människan i allmänhet.
Och det här är saker som få människor ens vet eller
vill veta. Det senare i synnerhet i det politiska klimat folk numera växer upp och lär sig fungera i, där analys av sociala maktstrukturer (som till exempel mellan klasser eller kön) är tabu.
