Kanske inte så konstigt om du kände dig invaderad häromdan?

Näe precis. Det tenderar att sammanfalla.

Jag drömde att jag hade minnen från en semester i Bulgarien: Jag drömde framförallt att jag mindes att jag hittat en gammal skruttig traktor utan vare sig golv eller chassi som jag fick igång och framförde i galet hög fart på lika skruttiga skogsvägar tills jag körde ner i en fors då jag kastade mig ut i vattnet, vilket fanns fångat på bild - och det var den bilden som det hela började med: Jag satt hemma i päronens vardagsrum tillsammans med en äldre släkting och vi tittade på gamla semesterbilder varav en föreställde mig flygande i luften, nästan horisontellt över vattenytan, strax innan jag plaskade i med kläderna på. Bilden blev plötsligt rörlig och visade hela händelseförloppet och också den gamla skruttiga traktorn, vars motor lätt lade av när den blev för varm (man var tvungen att "dra för gardinerna för fönstren" (för att skugga motorn) som den äldre släktingen uttryckte saken (traktorn saknade förstås även fönster, eftersom hela chassit var borta)). Jag garvade högt när jag såg traktorn på bilden och mindes min galna framfart. Samtidigt skämdes jag lite för att jag faktiskt troligen hade snott den där traktorn och betett mig som en "stereotyp amerikansk turist i en B-skräckfilm" (den typen som alltid blir slaktad först).

Jag drömde att jag var på en resa med min mamma och moster. Det fanns en äldre lärd man där som lyckades hela smådjur vars trångmål jag uppmärksammade honom på. Häpen och entusiastisk utbrast jag att han ju kunde rädda min katt (som i drömmen tydligen var sjuk), men alla hyssjade generat på mig. Mannen själv verkade dock inte ta illa upp. Men av någon anledning blev det där helandet inte av, så jag frågade lite otåligt min mamma och moster när han skulle rädda min katt egentligen. Då visade det sig att han just hade kommit dit och stod bakom oss, och jag ansågs ha gjort en social fadäs igen. De skämdes över mig, för att jag var så otacksam och otålig. "Men jag menade ju inte så", försökte jag. Mannen bara log blitt utan att säga något.

Jag fick bannor för att jag besvärade den där äldre mannen hela tiden. Om jag så bara sade hej till honom, så ansågs det som att jag var påflugen. Överhuvudtaget kände jag mest att jag var till besvär. Nu var vi på en restaurang där min mamma och moster skulle äta, och det verkade vara vältillagad och spännande mat. Dock visade det sig att det inte var tänkt att jag skulle få äta, för jag hade varit panikhungrig tidigare och tagit något snabbt och inte alltför delikat för att stilla min hunger. Det fanns något på menyn som var avsevärt billigare än det andra, och det kunde de tänka sig att jag kunde få. Men när jag läste menyn visade det sig att det inte var maträtter, utan leksaker man kunde beställa in till småbarn. Vi blev osams, och jag reste mig upp för att gå. De andra tyckte att det bara var bra om jag gick. Jag blev tvungen att fråga åt vilket håll vi bodde, eftersom jag inte hittade. De pekade iskallt ut riktningen, utan att bry sig närmare om att jag kanske inte skulle hitta. Tvärarg och ledsen och med en känsla av övergivenhet började jag knata mot hotellet där vi bodde. Då mötte jag den äldre mannen, och jag utbrast något om att nu skulle jag bli anklagad för att besvära honom igen. Mannen frågade, alltjämt leende, om jag ville att han skulle tala med mina föräldrar. Häpet och tacksamt svarade jag först jakande men ändrade mig sedan, eftersom det nog skulle göra det hela än värre om jag dessutom hade beklagat mig för honom.

Så var jag framme vid komplexet av lokaler där vi bodde. Det var knepigt att ta sig in. För att passera receptionen var man tvungen att betala några mynt, men jag hade inga mynt på mig. Det var tillåtet att passera ändå om man lyckades springa förbi snabbt nog för att ta en grej innan vakten (?) hann dit först (ungefär som i brännboll). De uppmuntrade till att man skulle försöka. Men när man kom fram visade det sig att erbjudandet bara skulle gälla om man hade tagit en viss kupong vid entrén. Jag sprang vidare i alla fall - jag hade ju inte så mycket annat att välja på. Vakter sprang efter mig. Jag ropade att jag inte hade några mynt på mig men att min mamma skulle betala, vilket jag egentligen inte alls var säker på. (Av någon enledning återkom varianter av den scenen flera gånger i drömmen, som om jag kom hem flera gånger samma kväll, och sista gången hade jag lärt mig att ta den där jäkla kupongen och tog t.o.m. en extra åt en annan intet ont anande hotellgäst).

Jag blev sittande vid ett bord fullt av muntra gäster, ynglingar som pratade och skrattade över en fika med läckra bakverk. Jag satt helt i min egen lilla värld och tänkte på alla oförrätter. En av ynglingarna påkallade då vänligt min uppmärksamhet och bjöd mig på ett bakverk. Han tyckte att jag kunde behöva det, för det såg ut som att jag hade anledning att vara väldigt besviken och arg. hela sällskapet log inkännande mot mig. Tacksam och rörd åt jag bakverket, och kände mig sedan stärkt att ta tjuren vid hornen och gå till rummet för att konfrontera min mamma. jag stammade fram några tacksamma ord och lämnade bordet.

Att hitta till rummet var hopplöst. Man var tvungen att ta sig genom damernas omklädningsrum, som var rena rama labyrinten. Och vissa utgångar ledde till övernattningslokaler som var väldigt tvivelaktiga. Efter att ha irrat runt en del satte jag mig ett slag i bastun. Strax visade det sig dock att den satt ihop med en större lokal (som också var bastun) där folk fylleraggade på varandra och var allmänt närgångna. Jag bestämde mig för att lämna bastun. Tjejen bredvid mig reste sig och lämnade lokalen samtidigt, troligen av samma anledning.

Efter att ha irrat runt i lokalerna, tagit mig igenom omklädningsrummet på ett antal olika sätt och prövar många olika vindlingar, bar jag på rummet. Jag behövde akut kissa, men toan visade sig vara jätteäcklig. Jag tror t.o.m. att det kröp larver på den. Det stank därinne. Jag öppnade fönstret, som visade sig vetta mot ett stup. Då gick larmet.

Så var min mamma där till slut. Hon var väldigt sen hem. Jag frågade sirligt något om hon hade fått sig något (minns inte hur jag formulerade mig; tanken på att jag skulle ha anledning att fråga min mamma något sådant är helt absurd). Hon svarade något om att hon hade det och att varken han eller hon var något kap men att det helt enkelt fick duga. Bra, sa jag - då kanske du blir lite mindre sur.

Någonstans i drömmen fanns även en scen där min lillebror som barn/min son (hopblandade) var med. Det var något slags lek där man skulle passa bollar på ett visst sätt fram och tillbaka mellan två rader av deltagare. raden mittemot var personal (och jag tror att de hade en mer vårdande funktion än att bara sköta ett hotell). När man hade bollen, hade man samtidigt ett utökat handlingsutrymme. Den unge mannen mittemot mig verkade vara på min sida på något sätt, så han passade alltid till mig.

Jag kände att min bror/son behövde mig. Vi hade en fin relation.

En annan dröm handlade om när man tar in julgranar inomhus. Som en fluga på väggen bevittnade jag hur en kvinna berättade om hur hon hade ringaktat sina egna kunskaper på området då hon umgåtts med män som hade åtskilliga decenniers erfarenhet av det och dessutom hade ägnat sig åt det i generationer, och som lät hela proceduren ske på en kvart. Men så hade hon låtit det egna sunda förnuftet ta över och sagt ifrån till sin man att han gärna kunde få hantera en rönn på det sättet, eller en lönn, men alla vet ju att man inte kan hantera granar så då de har mycket känsligare beståndsdelar. Här förväntade jag mig att det skulle handla om att granen kunde börja barra, men det visade sig att hon refererade till det allmänt kända faktumet att granar utsöndrade ett för människor dödligt gift. Att då hantera så många granar i ett slutet rum med ett så koncentrerat förlopp och så ofta var rena döden. Dessutom, tillade hon (till sin make - oklart om hon återgav vad hon sagt till honom tidigare eller om han faktiskt var där när hon berättade), är ju du allergisk mot granar.

Inatt drömde jag massor, och persongalleriet i drömmarna var enormt. Det innefattade en gammal kör, diverse demenssjuka kvinnor i min forskning, medresenärerna på en bussresa, gamla skolkamrater samt en hel del fiktiva personer.

En av episoderna handlade om två män som gjorde ett inbrott. Den förekom i flera olika versioner. I första versionen var jag en av männen. Genom att tajma kuppen med ett ljud av en uppstartande bil fick vi alla att leta efter rymmare med bil och kunde lugnt cykla därifrån på cykelvägar när larmet gick. I en annan version satt jag i en vig pose på ett fönsterbleck snett bakom männen och såg hela förloppet. Återkommer till den drömmen, eftersom den fortsatte. I ytterligare en version var jag åter en av männen samtidigt som jag var ett slags regissör av drömmen som ändrade på förloppet fram och tillbaka. Nu grävde männen (hade grävt) ett hemligt utrymme intill husväggen där de kunde gömma sig före och/eller efter inbrottet för att kunna operera under mörkrets inbrott. Regissören hade en del dubier om hur ett sådant utrymme egentligen skulle kunna vara konstruerat, och om vilka försiktighetsåtgärder männen måste vidta för att inte röja sina identiteter om utrymmet uppdagades.

Nu åter till versionen där jag satt på fönsterblecket: De som bodde bakom fönstret jag satt vid (en storfamilj av utländsk härkomst) råkade också observera förloppet och kunde inte låta bli att titta ut genom fönstret. De öppnade ett litet sidofönster och ropade något, och flera av dem gick ut för att ingripa. Här tyckte regissören i mig att de handlade dumdristigt och kunde råka illa ut, så istället fick det bli så att de hade ringt polisen. De två männen smet kvickt, för av någon anledning hördes ett larm som indikerade att någon hade ringt polisen. Själv befann jag mig i ett slags meditativt tillstånd och i någon märklig yogapose och hade inte alls lust att röra på mig. Jag insåg att jag skulle få skulden. Sedan insåg jag att det ju fanns vittnen som kunde intyga att jag inte gjort något. Å andra sidan kanske jag just borde ha gjort något. Men jag satt i alla fall kvar i min pose.

Polisen anlände, och först närmade man sig mig för att gripa mig. Så fick de information om vad som hade hänt, och taggade ner en aning. En kvinnlig polis förhörde mig. Nu hade förloppet regisserats om retroaktivt så det jag berättade var något annat, men det var inte en lögn utan nu var det det som hade hänt, och det var det förloppet jag mindes. De två männen var nu istället en fattig svart man och hans lille son (5 år gammal kanske). Sonen hade varit väldigt charmig och sökt kontakt med mig. Pappan hade varit orolig att sonen skulle dra för mycket uppmärksamhet till dem men samtidigt väldigt mån om sonens välbefinnande. Det märktes att han önskade att han inte behövt göra något så drastiskt som ett inbrott, och särskilt inte inför sonen, men antagligen hade sonen ingen annan att vara hos under tiden. De kan ha varit hemlösa. Poliskvinnan frågade varför jag sett på utan att larma; min roll i det hela var suspekt. Jag deklarerade att pappan och sonen inte hade någonting och att de som bodde här hade alldeles för mycket, mycket mer än de behövde, och kunde avvara både det ena och det andra. Den drabbade familjen hade t.ex. sju bilar (medan vi pratade noterade jag att gruset/småstenarna på grusgången inte var av vanlig sten utan slipad blodsten, utom en och annan stiliserad dalahäst och tillhörande gubbar i lite större storlekar och av ett mer rödtonat material vilka verkade symbolisera något slags tyst motsånd). Det verkade som att poliskvinnan höll med mig i sak även om hon i sitt ämbete inte kunde uttrycka det. Vi enades om en annan formulering som jag dessvärre inte minns (och vi ägnade båda viss uppmärksamhet åt stendalahästarna (Stendhal-ahästar???), på ett diskret sätt). Det kan ha varit så att samhället vi levde i befann sig i potentiell politisk omvälvning. Hur som helst friades jag från misstankar och polisbilarna (det hade varit ett rejält pådrag) lämnade platsen. Jag hade sagt att jag bodde där och skulle gå in. När de sista poliserna gav sig av stod jag vid kodlåset och låtsades vara på väg in.

Man var tvungen att ange en sifferkombination för den lägenhet/våning man avsåg att bevista samt en specifik hemlig kod för just den. Jag provade olika kombinationer på måfå. Uppenbarligen bodde jag inte alls här, noterade regissören/drömmaren. Då kom något slags blandning mellan brevbärare och städare, och jag sade att jag glömt koden. Han frågade var jag bodde, och jag sade på våning tre. Det tyckte han var mer trovärdigt, för det var visst där gränsen gick mellan vanligt folk och de superrika. Jag fick åka med honom i den speciella hiss som var för tjänstefolket. Det var nätt och jämt att jag fick plats i den lilla hissen med honom och städ-/postvagnen. Jag förstod att han visste att jag inte hörde dit men lät det passera; vi var av samma sort och solidariska med varandra.

På våning tre visade det sig finnas något slags härbärge i fina lokaler. Där fanns ett helt berg av kuddar i olika färg och form och material. Jag sade att jag skulle behöva någonstans att sova. Den jämnåriga kvinnan som jag talade med, och kände igen, rättade mig. Jag skulle inte använda ett så passivt språk. Jag omformulerade mig: jag tänker sova här inatt.

Två olika drömepisoder handlade om föreställningar där jag kanske skulle medverka, kanske inte. I en av dem bestod ensemblen av en osannolik konstellation av gamla klasskamrater. Vi repade i en fallfärdig lokal med alltför många dörrar som man kunde låsa sig ute eller inne mellan eftersom de stängdes och låstes automatiskt när man gick mellan rummen och det bara fanns en nyckelknippa. Jag var inte säker på att jag hade lust att engagera mig i projektet 8som jag inte trodde skulle bli särskilt bra), hade sagt att jag skulle hoppa av men kunde inte riktigt låta bli att dyka upp till repetitioner ändå.

Häromnatten drömnde jag att mänskligheten stegvis höll på att förvandlas till myror. Det visade sig vara den hyllade protestsångaren som var "the bad guy".

Drömde att jag var jagad av en gigantisk, lömsk och hungrig fitta, ingen kvinna som den
satt på utan bara en fitta som var stor som en 700 kilos arbetshäst. Den hoppad tungt
med ett plaskande läte och slukade varje människa den han ikapp, den var inte snäll.
Jag sprang och sprang men kom nästan ingenstans och sakta men säkert kom monstret
närmare och jag förstod att jag stod på menyn, jag skulle snart "ätas upp", var panikslagen!

Vaknade blöt av svett, vet inte vad den drömen hade för mening?
Är nog fullständigt tokig nu...

Nja...du kanske ska återfödas metaforiskt?
Det var nog en profetisk dröm.