Jag gillar att vara deprimerad. Det är skönt att leva inne i dimman. Ibland otroligt skönt.

Att spela ett tv-spel eller läsa en eskapistisk bok är hundrafalt skönare när man är deprimerad än när man är i balans.

Det är även skönt att resa när man är deprimerad. Klä på sig ordentligt, sitta på tåget och bara titta bort i luften. Otroligt skönt. Man blir även mindre brydd om andra och allt som pågår runt omkring.

De enda nackdelarna jag ser med depression är att det ibland gör det svårt att hålla på rutiner och att fysisk träning ibland kan vara lite väl tungt.

Nu undrar jag ifall du vet VAD en depression är för något.
Det du beskriver brukar jag kalla nedstämdhet.

Vid en riktig depression så kan visst dra igång ett IQ-befriat tv-spel för att fly.
Men aldrig att man lyckas LÄSA en bok och koppla innehållet.

Nedstämdhet då kanske. Eller lättare kronisk depression.

Du pratar nog om ångestattacker.

Jag har varit nedstämd hela livet.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article4868351.ab


Ja, vad är depression egentligen? Jag har aldrig upplevt det som skönt, medvetet. Men när jag försvann från verkligheten för något, eller det kanske börjar vara några år sedan så har jag flacka minnen av att ha känt viss frid, men också stark skräck där inne i mig själv. Omgivningen förtäljer att jag var svårkontaktbar. Min kropp stängde ner. Det gav viss sinnesfrid.

Den vanliga "starka nedstämdheten" som jag haft sedan 12-13 års ålder, den har dock mest känts som en enda stor vanmakt och skräckgröt med ett stort stänk av svart, oljig sorgsylt ovanpå. Inte vacker på något sätt, enbart kvävande.

Hmm... För mig var det bara hemskt när jag hade ångest i samband med att jag försökte bli NT ett tag.

Den depression jag haft genom livet kan liknas vid någon dyster och lätt surrealistisk målning. Lite som en melankolisk men vacker dröm.

Jag drabbades av ångest före depressionen kom. Är född neurotisk. Så jag tror att ångesten kan ha smutsat ner min depression. Gjort den stressig. För det du beskriver påminner om friden jag kände när jag var som värst däran. Det är mörkt, kallt, grått, nästintill svart. Men fridfullt.

Ett ingenting, där ångesten är nästan borta. Hade jag kunnat vara kvar i den dimman kanske jag hade kunnat börja betrakta omvärlden från det perspektivet. Från ett lugnt perspektiv.

Men jag har skapat mig ett kvasiSvenssonliv, med flera hundar och katter att ta ansvar för. Så direkt jag började tillfriskna en smula så började samvetet gnaga. Min sambo hade fått ta hand om djuren när jag var borta. En anledning till att jag har djuren är för att jag dör utan dem. Jag blir apatisk. När min första hund dog 1996 ville inte mamma att jag skulle köpa någon ny hund förrän jag flyttat hemifrån.

När jag legat nästintill livlös inne på flickrummet några veckor tittade hon försynt in och sade:
- Men du, ring valphänvisningen då ändå.... Gör det.

Och det gjorde jag, valp inköptes och livet började igen.

Att lämna över ansvaret för hundarna var ett stort misstag... Det gick snabbt att jag försvann in i min egen värld och kände mig bekväm med att djuren blev omhändertagna. Mina livlinor. Min länk till verkligheten, som tvingar mig att lämna sängen varje dag och gå ut.

Jag känner igen bekvämligheten. Det är som att sitta i ett mörkt rum. Där andra blir hopplösa finner jag ro i att vara avskärmad ifrån allting, även om det naturligtvis finns mindre trevliga aspekter också.

Låter som dystymi? Jag fick själv den diagnosen vid något tillfälle, minns jag nu.

Ska kolla upp dystymi. Kanske en diagnos att lägga till raden av det jag självdiagnostiserat mig med.

Jo, dystymi är kronisk depression, men lite lättare än en vanlig depression. Det har jag också, och jag upptäckte att jag är sån för att jag känner mig lugnare när jag blir det. När allt blir för mycket då känns det skönt på nåt sätt. Men när det blir en rejäl depression då blir det svårt. Jag försöker nu att inte trappa i fallan, att inte bli lockade av depressionen. Men det är svårt....