Om man är 50+ och har haft en enda kärleksrelation i livet, den tog slut för sju år sen och det har visat sig omöjligt att hitta en ny, då är det lätt att tro att det är något allvarligt fel på en.

Ni andra har ju trots allt kärleksrelationer.

För mig är varje egenskap som försvårar en kärleksrelation, som jag har och som jag inte kan ändra på en bekräftelse på att jag inte duger. Jag skulle tro att jag är en HSP, men har inte testat det.

Min livsenergi är så låg att jag inte orkar läsa några böcker, så att försöka läsa den här boken är inget alternativ för mig.

Åh, det var tråkigt! Hoppas att något riktigt roligt, något som ger energi, väntar bakom nästa krök.

Det enda jag kan hoppas på realistiskt är att min ansökan om sjukpension går igenom. Det skulle minska pressen på mig. Allt annat är önsketänkande utan någon som helst verklighetsförankring.

Just HSP tipsade Kaninmamma om lättsammare läsning kring i en annan tråd: http://aspieforum.se/viewtopic.php?f=27&t=4133&p=51314#p51314. Kanske kunde det vara något?

Håller tummarna för din sjukpensionsansökan. Pressande att gå och vänta på!

Men i övrigt är min erfarenhet faktiskt att saker och ting brukar inträffa när man som minst anar det. Jag har sagt det till andra som har blivit sura och tyckt jag inte har vetat vad jag snackat om, men de har fått ge mig rätt sedan. Jag har å andra sidan alltid varit något av en kaosmagnet. Runt mig händer det saker vare sig man vill det eller ej. Men jag tror faktiskt att mycket av det (det som ledit till positiva förändringar) beror på att jag har tentaklerna ute, så att säga. Jag ser de möjliga vägar som finns (när jag inte är deprimerad; då är jag helt blind för allt sådant). Periodvis har jag mått väldigt dåligt psykiskt, och då har jag inte haft så mycket att förlora. Har man inte det, kan man ju lika gärna riskera allt.

Men det behöver man förstås energi till. Finns det några hinder du kan röja bort? Något som slukar energi som du kan rensa bort ur ditt liv? Eller få hjälp med? Finns det några grundläggande steg du kan ta som gör det lite lättare nästa gång lite ork infinner sig?

Nej.

Nej.

Nej, jag har givit upp. Den enda möjligheten jag ser är ett liv som förtidspensionerad kuf. Det är inte optimalt men jag tror det kan bli ganska OK.

Det är naturligtvis en ekonomisk förlust för samhället att jag inte kan arbeta. Därför tycker jag det är lite sorgligt att jag inte kan få hjälp av samhället med grunproblemet. Alla förlorar på det. Samhället förlorar ekonomiskt och jag förlorar i livskvalitet.

Psykvården är extremt underdimensionerad i förhållande till storleken på problemen, har för mig WHO rankat samhällsekonomiska kostnader för sjukdomar, och depression var nära toppen. På global nivå och inte bara i rika länder. Ah, här finns lite siffror:



De andra är helt enkelt ute efter oss dårar.

Om det är en medveten strategi är den väldigt dyr för de andra.

Hmm, ja... Men det kan inte ses som annat än att medvetet välja att betala massvis av pengar för att upprätthålla en stigmatisering av psykisk ohälsa. Antingen det eller så är folk idioter, det kanske är mer sannolikt.

Jag tror faktiskt att folk är idioter. De VILL inte se enkla samband.

Eller mer nyanserat - de som arbetar inom sjukvården har fått riktlinjer de ska följa. Dessa riktlinjer säger att sjukvården inte ska hjälpa till med mitt grundproblem. Att varje enskild individ inom sjukvården följer riktlinjerna är fullt begripligt. De som arbetar inom sjukvården är inte idioter men deras riktlinjer är idiotiska.

Jag hade lånat ut den här boken. Nyligen fick jag tillbaka den och började genast läsa om alla avsnitt som jag markerat som särskilt intressanta. Då insåg jag något häpnadsväckande: OJ vad jag har utvecklats i det här avseendet! Jag har alltså faktiskt kommit vidare! Det var som... Och då inte bara i fråga om kärlek, utan även vänskapliga relationer och i min roll som förälder. Jag är mycket mer i kontakt med mina känslor nu och går inte omkring med de där gnagande diffusa känslorna av att något skorrar falskt. Jag vet numera att jag har något att ge andra människor och att jag kan ta emot andras intimitet. Jag vet också att jag har gränser och preferenser för hur, och att jag är i min fulla rätt att ha det. Och jag trivs i mitt eget sällskap. Utom när jag har pms.