Jag har på sista tiden haft anledning att återbesöka den stad jag blev vuxen i. Jag bodde där i sju år. Trodde faktiskt att jag hittade där åtminstone. Och det gör jag, vissa bestämda rutter. Men jag blir beklämd över hur fragmentariskt mitt visuella minne är. Alla dessa platser jag minns men inte har en aning om var de ligger, i förhållande till varandra och till kartan och till riktmärken av olika slag! Alla dessa platser som inte alls ser ut som jag minns dem! Och dem som jag inser att jag inte minns alls till utseendet trots att jag var där så ofta! Och dem som jag känner igen när jag ser dem men hade glömt existerade eller var de låg eller vad för slags platser de var! Förvirrande! Det är ungefär som att försöka få grepp om en väldigt undflyende dröm efter att bryskt ha väckts av en ilsken larmsignal. Jag börjar känna ett behov av att systematiskt gå igenom hela staden, bit för bit, och få ihop alla pusselbitarna en gång för alla. Och placera in mina biografiska minnen även rumsligt.

Hur har ni andra det ställt med det visuella minnet?

Jag tror att jag har ett gott visuellt minne, men om jag är distraherad när dessa minnen ska skapas, då går det sämre. Från drömmar kan jag minnas visuella detaljer väldigt tydligt.

Jag kanske konstant var distraherad under sju års tid?!

I och för sig åt jag ju inte ritalin då och hade följaktligen mycket svårare att sålla bland intrycken.

När det gäller att hitta i en stad går det bäst om jag är tvungen att leta mig fram själv och inte har någon som visar mig, för då glömmer jag lätt att lägga användbara detaljer i omgivningarna på minnet och överlåter allt till mitt sällskap. Stora folksamlingar kan också göra det svårare.

Jo. Samma här. Och kanske har just det en stor del i mitt problem. Frånsett mitt dåliga lokalsinne överlag då.

Och det här funderade jag på. Visst fick du också en helt annan känsla eller synförmåga för sammanhang när du började med Ritalin? Kan den ha innefattat sådana här saker? De här minnena härrör ju från tiden före; i vilken mån kan du ha höjt standarden utan att märka det?

Sedan har väl också en del rivits, byggts och gjorts om i stan sedan dess.

Visst ja, mitt eget visuella lokalminne-nånting... rätt bra sist jag prövade det. Tror jag. Men hur djävla längesen var det? Väldigt länge sen...

Jo, det kan nog faktiskt vara så att ritalinet gjort en sådan grundläggande skillnad. Sedan kanske en del är sen utveckling också, eller "mognad". En hel del utvecklades min spatiala förmåga när jag under en period spelade en väldig massa dataspel. När jag efter mycken frustration äntligen kunde navigera efter kartan uppe i hörnet på spelen, förbättrades mitt lokalsinne i verkliga världen radikalt. Så det går nog att genom enträgenhet tvinga fram nya banor i skallen.

Det är en lite skakande upplevelse var gång jag upptäcker graden av hinder jag har levt med utan att riktigt fatta det.