Tycker det finns en motsägelse i Högerns prat om bidrag och moral. En moralisk person vill inte ligga någon annan till last och ber därför inte om hjälp. Men med behovsprövade bidrag istället för medborgarlön gynnas i såna fall de mest omoraliska människorna mest. De som gnäller mest får mest hjälp oavsett behov. Avgiftsfrihet i offentliga tjänster har också det problemet, det är därför vi har låga avgifter istället för inga. Bättre att höja bidragen än att ta bort avgifterna, så man minskar belastningen från gnälliga kravmaskiner som inte fått lära sig att den korrekta reaktionen på skador och sjukdomar är att bita ihop och se om det blir bättre. De som har varaktiga och verkliga, till skillnad från inbillade, problem kan få frikort istället. Vårdcentralen går man bara till för icke-självläkande tillstånd eller om man tillhör en riskgrupp. Men tillbaka till huvudfrågan, det finns en enorm potential att vinna måttligt begåvade protestantiska svenssonväljare för ett parti som motiverar medborgarlön på detta sätt. Finns inget Svensson blir så arg på som någon som uttryckligen ber om hjälp. Det är en moralisk plikt att GE hjälp UTAN att vara tillfrågad i Sverige. Fråga om hjälp gör man inte.

Ekonomiskt är det förstås entydigt bättre med medborgarlön eftersom behovsprövning förstör incitamentet att arbeta. Bidraget sänks ju lika mycket som man tjänar. Sen finns förstås all problem med oförutsägbarhet och maktmissbruk när man har en mänsklig handläggare istället för en siffra på ett papper. Mer trygghet för samma pengar blir det ju också. kostnaden är ungefär lika som för behovsprövade bidrag då skillnaden bara består av bidrag tillbaka till de som betalar in (den mycket stora) skattehöjningen för att finansiera bidraget, ren rundgång. Medianinkomsttagaren får alltså exakt samma disponibla inkomst medan omfördelning kan ske från den rikare halvan till den fattigare. Det finns förstås stor valfrihet i storleken på den omfördelningen. Lägsta relativa fattigdomsbegreppet sätter gränsen till 40% av medianinkomsten vilket sammanfaller ganska bra med var socialbidraget brukar hamna. Den nivån skulle innebära att man avskaffar all fattigdom enligt den lägre gränsen. Gränsen 60% av medianinkomst är vanligare men den är kanske lite hög.

Hm, det låter faktiskt, tänker jag helt spontant, som att det borde kunna fungera.

Kom också att tänka på att det är en utmärkt sak att göra kontracyklisk politik med. Man kunde ha nivån på 40% i högkonjunktur och högre i lågkonjunktur. I lågkonjunktur är det inte viktigt att folk söker jobb när de är arbetslösa, det är ju inget problem att fylla hela behovet av arbetskraft ändå. Och så höjer man konsumtionen mest genom att ge pengar till de som har minst marginaler, men jag vet inte om det funkar så bra i Sverige där de flesta konsumentvaror importeras och det mesta som tillverkas här exporteras. Att öka konsumtionen leder inte till någon industriell utveckling om konsumtionen består av mer frisörer eller hamburgerrestauranger som helt saknar produktivitetsökning. Så ur den synvinkeln är det kanske bättre att bygga mer järnvägar för pengarna. Fast konstgjord andning utan långsiktiga förbättringar går förstås hem idag när man ser sysselsättning i sig som ett självändamål oavsett om den bidrar till någon utveckling eller inte. Tycker sossarna borde uppdatera målet om full sysselsättning, det var uppenbart bra när de flesta jobbade i industri och jordbruk men lågproduktiv tjänstesektor har ingen produktivitetsökning och då blir full sysselsättning inte något bra mål för ekonomin, det blir bara terapi för att folk inte ska bli deprimerade. Men den terapin borde istället bestå av utbildning, vi måste ha överskott på arbetskraft i alla yrkesgrupper för att kunna sänka arbetstiden.

Den är full av motsägelser, Vänsterns också för den delen.

Sossarna blev ett högerparti med vänsterretorik 1985.
Att "uppdatera" är fel ordval, säg återinföra istället.

Något som är i grunden orättvist och fel. Det är inget annat än sanktionerad utpressning eller stöld.
Låt folk ta ansvar för sina egna problem istället.

Vilka egna problem syftar du på då?
Och vem skall ta ansvar för systemfelen och de strukturella orättvisorna, menar du?

Ja, så är det förstås. Vänstern bör göra utilitarismen till sin snarast för att råda bot på detta.



Det är förstås en ideologisk förskjutning men det handlar också om att de fick ta hänsyn till en förändrad verklighet. De har fortfarande en mer seriös sysselsättningspolitik än högern, fast ambitionsnivån är anpassad efter att verkligheten är besvärligare nu än på 50-talet. De borde kunna vara mer drastiska förstås och det hade krävts lite ideologisk kuk för det.

Utilitarismen är knappast fri från motsägelser, så det hjälper nog inte.

Så länge systemet väljs av människor i människans intressen så är det behövligt för att förflytta resurser till de individer som bygger upp samhällets nästa generation.

I en samhällsmodell där 10% skall sakna arbete fungerar inte den inställningen.

Det förutsätter att äganderätten skulle vara mer grundläggande än andra rättigheter eller värden, det måste motiveras i såna fall. Äganderätten är också en positiv rättighet då det krävs en statlig våldsapparat för att upprätthålla den... Eftersom alla rättigheter måste upprätthållas och det kostar pengar så existerar inga negativa rättigheter, utan alla rättigheter är positiva.

Ansvar för egna problem står dessutom i motsättning till ansvar för egna handlingar, även om jag är skeptisk till ansvarsbegreppet i båda fallen så fyller det senare ansvaret en funktion vilket det förra inte gör. Ansvar för egna handlingar förutsätter att man inte har ansvar för andras handlingar, och det har väldigt långtgående konsekvenser. Familjens betydelse måste t.ex. mer eller mindre utplånas för att uppnå det.