Jag kanske har dåligt samvete...
Min son förväntade sig redan tidigt i morse att vi skulle ha just mysigt och var så "på" att jag blev vresig och grinig, för han väckte mig hela tiden precis när jag lyckats somna om. Och förväntade sig att jag skulle fixa fika i hammocken i morgonsolen och spela boll med honom på uteplatsen. Vilket jag så småningom gjorde, men under vresig protest. Han vaknar full av entusiasm och vill gosa och mysa och umgås med mig, och jag vänder alla taggarna ut.
Men det är faktiskt inte lätt för mig att uppbåda energi för att vara den som liksom håller i myset. Det sitter i min ryggmärg sedan barnsben att om det börjar likna en idyll så kommer det snart att hända något otäckt.