Re: Den stora nonsenstråden
– FÅNIG , förr äv. FÅNOT , adj. ( fån- (fåhn-, fåån-) 1619 osv. fjån- 1790– 1814. -ig(h) 1667 osv. -og(h) 1666–1745. -ug 1719– 1751. -et 1676– 1697. -ot 1639–1737. -ut 1661– 1697. -åt 1619)
[FÅNIG.avl 1]
1) till 1: lätt sinnessvag; mindre vetande, fjollig, fnoskig; äv. om uppträdande, utseende o. d.: som röjer l. vittnar om lätt sinnesförvirring osv.; äv. psykiatr. idotisk. BOTVIDI Brudpr. 21 (1619, 1622). Sult(an) Ibraim som war tilförende fånot, bleff vthaff.. (att hans älskarinnor togos från honom) helt rasande. RÅLAMB Resa 50 (1658, 1679). Fånigt gapande munnar! WULFF Petrarcab. 163 (1905). jfr HALV-, SMÅ-FÅNIG.
[FÅNIG.avl 2]
2) (vard.) till 2, i försvagad bet.: "dum"; om sak: meningslös; i nutida spr. (i sht i flickspr.) användt ss. ett starkare uttr. än "dum"; jfr IDIOTISK TESSIN Bref 1:83 (1751). Ingenting är fånigare än att göra Resebeskrifningar. WALLENBER 63 (1769). Jag kommer att förlora 100,000 francs på den här fåniga historien (dvs. kriget)! LUNDQUIST Zola Grus 366 (1892).
O, så vådligt fånig ni kan vara! LINDQVIST qDagsl. 3: 81 (1904; yttrat av en flicka). Mina fånigt höga klackar. KRÆMER ResÖst. 13 (1913). jfr UR-FÅNIG.
Från:
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/76/116.html