Nu har jag inte detta särskilt aktuellt. Det var flera årtionden sedan som jag var och nosade på detta, genom att läsa om det som ett led i samtidsorienteringen då new age-litteraturen började spridas mer även här i landet. Så du får väl ta mitt svar för vad det är. Om jag minns det rätt så finns det väl många varianter där det inte direkt rör sig om något gudadyrkande i mer traditionell betydelse. Det går nog mer ut på en öppenhet för andra värden och för så kallade översinnliga verkligheter. Det är för övrigt något som återkommer i de flesta religiösa traditioner, alltså att somliga går mer kontemplativt till väga och då också utvecklar ett helt annorlunda förhållande till det egna jaget.

Det finns väl många former för hur denna jagdöd tar sig uttryck. Som jag ser det behöver det heller inte betyda ett undertryckande och förnekande i en späkande, "självdestruktiv" mening, något som kan verka som en självmotsägelse. I dessa olika traditioner har man om jag förstått det rätt kommit fram till helt andra grundläggande tankemönster, som bryter mot det som de flesta annars uppfattar vara givna förutsättningar och sunt förnuft i vardagen eller i somlig vetenskap. För min del tror jag inte heller att allt är färdigtänkt och färdigupplevt på det här området. Vad man kallar det - filosofi, religion, meditation eller vetenskap av något slag eller något annat (i den utsträckning det skulle låta sig inordnas under dessa begrepp) - det är inte det mest väsentliga.

Som sagt, detta är inte så mycket mer än några minnesfragment. Jag vet nu inte vad de kan ha för värde.

Jag har läst en del om att läka narcissistisk personlighetsstörning.

Låt mig först sammanfatta några saker.

1. Jag har kommit fram till att min grava narcissistiska personlighetsstörning är den främsta anledningen till att jag dragit mig undan samhället helt. Som aspergare är jag extremt högfungerande och ligger nästan utanför spektrumet jämfört med de flesta. Jag har blivit skadad eftersom mitt liv varit ett konstant krig med syftet att söka näring åt mitt narcissistiska ego.

2. Jag har börjat identifiera mig som galen. Acceptera att den jag är faktiskt är en galning. Romantisera mig själv för min egen skull, även de patetiska dragen. Jag är som hämtad ur ett tv-spel eller en animé och det upplever jag löjligt nog som smickrande. Att upptäcka att jag mentalt är som Adolf Hitler eller de tv-spelsskurkar jag beundrade som barn ger mig styrka. Kombinerat med min lätta bipolära störning föder det tankar om att det inte är så dåligt att vara psykiskt sjuk om man kan göra en storslagen sorti från det här livet, om än bara i sin egen fantasi.

3. Att läka och bli botad. Överallt i medicinska texter benämns narcissism som något som begränsar och perverterar sinnet och själen. Narcissism är "fel". Att bli botad är "rätt". Någonstans upplever jag dock de "friska" som tråkiga. Att vara narcissist är roligare. Galenskap och ondska sätter färg på tillvaron. Alla kan inte vara svärmorsdrömmar. Jag upplever även många "friska" som självgoda.

4. Vill jag egentligen bli botad? Jag kan själv se det komiska och patetiska i mitt beteende men samtidigt lever jag ju min dröm. Dock utan tillgång till fruktansvärda trollformler jag stulit från hundratusenåriga utdöda civilisationer eller med ett gäng äventyrare i hälarna som måste stoppa mig innan jag vansinnesskrattande och krälande i stoftet förvandlas till en demon eller öppnar porten till Helvetet.

Jag är en somatisk narcissist. Den dummare typen. Den som bryr sig mer om poser och utseende än om akademiska meriter (till skillnad från cerebral narcissist). Kirurgin har fört mig närmare mitt ideal. Det jag ser i spegeln ser mer ut som en skurk än bara en "vanlig kille". För mig är skillnaden mellan att kräla i stoftet och vansinnesskratta som SNYGG och att göra det som Gollum så monumental att det inte går att beskriva. För en somatisk narcissist är ytan en mycket viktig del av identiteten. Personligheten är ett konstverk. Jag har alltid undermedvetet velat vara en sagoskurk och insikten om att jag på ett sätt är det, inte bara är en "aspergare" som vården och samhället försökte säga till mig, har gjort mig lyckligare.

Sammanfattning:

Jag "älskar" mig själv, den tragiska, sjuka själ jag bär på och min fullständiga oförmåga till friskt, rationellt tänkande. Jag är ju den jag alltid drömde om att vara. Jag blev t.o.m experimenterad på i "laboratorium", som en sann ärkeskurk. Alla bitar finns där. Jag skiter i om jag "lyckas" i livet eftersom jag älskar mig själv så som jag är, med ett narcissistiskt låtsasego. Jag älskar att jag är ett socialt missfoster. Jag vill inte bli som de tråkiga och "friska". Jag kan se det vackra i världen från mitt perspektiv. Finns det egentligen någonting som ens säger att "evigheten" eller "den högre sanningen" är liktydig med att vara i harmoni med alla andra levande varelser, inklusive människor? Kanske är min roll just att inte se bortom de horisonter som upplysta människor tycker sig skåda. Min mening är att leva på månens skuggsida. Kanske gör det ingen skillnad i det större perspektivet? Kanske innehar jag den roll i världsalltet jag ska ha. Kanske spelar inte frisk eller galen någon roll.

Låter det vettigt?

Medhåll. Jag inte relatera så mycket till just narcissism men jag anser att det ligger lite av en högre mening i att inte vara normal, även när det gäller rena handikapp. Genom extraordinära omständigheter föds extraordinära människor.


Jag har själv kommit på den tanken, kul att jag inte är den enda. Det säger nog en hel del att jag på det sättet ser personligheten som en yttre del av mig själv. Jag tycker det är trevligt att jämföra världen med rollspel.

Ja, det tycker jag. Att göra våld på sig är meningslöst.

I går var jag hos en läkare som satt och låtsades vara empatisk. Han hatar mig, det märks. Hans falskhet fick mig att vilja sparka sönder hans ansikte. Han gnällde inför min sambo om hur otrevlig jag var efter att jag störtat ut därifrån skrikandes könsord med mera.

Han förstod inte att jag gjorde det av godhet. Han såg bara en obstinat patient som blev arg för att hon inte fick sömntabletter utskrivet. Ondska hade varit att stanna kvar i rummet och följa mina instinkter. Att sparka sönder hans ansikte. Efter att jag krossat hans kuk med stålhättekängorna. Att smäda honom för att han låtsas vara trevlig och förstående. Tur att jag är icke-verbal i realtid. Han kastade pärlor för svin, jag vill inte ha sympatier, jag vill ha medicin.

Jag ber aldrig om ursäkt för mitt uppträdande till folk som inte förtjänar det. Han kommer att förvänta sig en ursäkt om vi ses igen. Jag har bara en sak att säga då: Oink oink.

Alla andra uppmuntras till att vara sig själva, varför görs aldrig detta med mig? Jag var en timid tystlåten flicka. Då skulle jag fostras till att bli mer verbal och gestikulera. Nu när jag skriker könsord, smädar folk och gestikulerar, då duger inte det. Folk är allt bra roliga. De kanske skulle ha låtit mig vara inne i autistbubblan istället, det hade varit det bästa för alla inblandade parter.

Läkaren frågade en massa. Han hade ju inte orkat läsa min journal. Har du problem med socialt samspel?, frågade han. Jag är ointresserad av socialt samspel, svarade jag ilsket. Men du ser ju nu, att du och jag har stora problem med att kommunicera, eller hur, fortsatte jag. Han svarade inte.

Han var fullt upptagen med att inte explodera av ilska. Att vara god och empatisk. För det gillar de andra patienterna. Borderlinehaggorna.

Så vad fan är godhet egentligen?

Att jämföra världen med rollspel. Det har jag nog alltid gjort. Som yngre var det mer en lek, ett önsketänkande. Nu är det snarare så att jag upptäckt att jag faktiskt är det jag ville vara som barn (minus förmågan att slunga eldklot ur händerna och sväva en bit över marken förstås), och faktiskt alltid varit det. Mitt liv följer mönstret hos en stereotyp narcissistisk superskurk. Arrogansen fanns där redan som barn. Sårbarheten. Egot som får kompensera för allt.

Vad gäller att göra våld på sig själv, det finns ju egentligen ingen absolut regelbok eller universiell måttstock för hur en människa "ska" vara. De som anser att jag är förtappad, ofullständig och fångad i en perverterad drömvärld är ofta såna som spottar på socialdarwinismen men samtidigt är deras argument för vad som är en "frisk" människa som hämtade därifrån. Alla dessa luddiga begrepp kring hälsa och själslig utveckling. Vem är idealet? Jesus? Buddha? Vem eller vad definierar egentligen "positivt" och "negativt" i förhållande till en människas mentala och själsliga tillstånd?

Sugmundfreuds läkare är nog typexemplet på den självgodhet och det hamsterhjul av ingenting jag försöker beskriva. En präktig, fungerande människa med värderingar som bara reflekterar ett synsätt. Det friska. Den "godhet" som egentligen bara är självgodhet.