Edo-periodens Japan är den mest avancerade civilisation som någonsin existerat trots att det var ett feodalsamhälle som byggde på andlighet i hög grad.

Okej, så är det förstås. Men tillämpandet av en redan existerande teori kräver bara analytiskt tänkande, nästan alla akademiker i de statliga och privata byråkratierna sysslar med helt mekaniskt tänkande. Den lilla eliten som skapar nytt är förstås både flummiga och rationella. Jag kanske skulle skrivit tradition istället för intuition. Det jag syftar på med genomrationell politik är att tradition aldrig ska accepteras som argument. Så gott som alla som hänvisar till abstrakta värden gör det till kristendom eller liknande. Mänsklig värdighet finns också men det brukar oftast vara ett kodord för det som livets ord tycker. Infall som kan rationaliseras i efterhand är väl något jag räknat till det rationella, medan motstridiga infall, troligen produkter av någon världsbild som var funktionell i förindustriell tid, är sånt jag av någon underlig anledning kallade intuition.

Instinktiv motvilja mot olika rationella lösningar beror ofta på hur frågan ställs, därför är det problematiskt att använda. Frågor om prioritering av vårdresurser styrs än idag av idén att det finns andra värden än kostnadseffektivitet, men humaniteten i det är en föreställning som uppkommer för att man väljer att bortse ifrån vad man offrar (flera andra liv) när man behandlar "spektakulära" sjukdomsfall med mer resurser än man skulle lagt ner på mindre spektakulära fall. Vi ska inte väga människoliv mot varandra kan man säga men det innebär bara att man väljer mellan liv och död utan övervägande, valet kommer man inte från. Det går nog att överföra den typen av argument till andra områden också.

Sen kan vi bestämma att det finns massor med olika saker som har intrinsikalt värde men vi måste prissätta allt i kronor och ören sen optimera resultatet. Ett val där vissa saker offras gör man ju alltid, det blir inte mer "värdigt" för att man låtsas att man inte väljer.

Dagens samhälle skulle jag nog påstå är avsevärt mer rationellt än något av de samhällen du nämner, men skillnaden är att man inte tror på rationellt tänkande längre. Våra statliga byråkratier sysslar ju mer än någonsin med kostnad/nyttakalkyler. Tillvaron är mer tillrättalagd än någonsin, någonstans. Den är såpass tillrättalagd att folk inte ens tänker på att den är det. Det är lite paradoxalt att rationalitet har lägre status än på länge trots att samhället bygger på det mer än någonsin och det finns bred acceptans för det mesta av rationaliteten i samhället. Det som skiljer ut de samhällen du hänvisar till är dock att man försökt bygga upp nåt helt nytt från grunden, det går förstås inte eftersom det är det befintliga som ger upphov till hela den föreställningsvärlden som de sociala ingenjörerna har, och att man alltid har bristande information. Det har vi nu också och därför måste rationalisering vara en gradvis process, som den varit sedan industrialiseringen typ.

Sen är det förstås lite problematiskt att sitta i Norden och säga att hela världen borde ha gudlös protestantism och de som säger emot är för dumma för att ha nåt att säga till om, vilket väl egentligen är vad det handlar om...

Nej. Tilllämpandet av en teori (av betydelse för människor, annat liv eller samhälle) kräver mer sinne för intuition, mänsklig värme och andra omätbara storheter (som man får räkna med extra skit för) än någonting annat. Just därför att en teori är en intellektuellt byggd modell och därmed ofrånkomligen så förenklad att det inte går att ta den "på ståltråden" (för att återknyta till liknelsen med ståltrådsmamman häromdan, vilken tråd nu det var i). Det är när folk försöker med det som det blir totalitär katastrof. Ingenting kan ersätta pragmatism.

Det är det ena för tillfället.

Det andra är att det ändå inte finns något som heter "bara analytiskt tänkande". Allt man kan uppnå om man tror det är att bedra sig själv att man skulle vara fullständigt rationell eller bara ett tomt rör för det rationella flödet. Det är då man blir omänsklig i bemärkelsen något mindre än en människa. Totalitär diktator till exempel. Vet man inte både att man har arslet bak, hur ens eget arsle ser ut, vad som kommer ur det och hur man ska handla för att minimera skadorna av det ska man inte inneha någon ställning av allmän betydelse.

Ja de som ständigt blandar ihop religion med politik är för dumma för att de skulle få ha något att säga till om. Vilket även gäller missionerande inom tron ateism.

Det är helt enkelt inte intressant vilka gudar man tror på, bara man kan respektera människorna i samhället.
Generellt så har gudstroende-religiösa större förmåga att acceptera när medmänniskor har en avvikande tro än de som tror på ett ickegud.
Således bör ett samhälle som byggs efter gamla heliga skrifter vara mycket humanare och fredligare att leva i än ett ateistiskt samhälle.

Vad kallas det om man skiter i om det finns gudar eller inte?

Jag kallar mig ickesökande agnostiker, för att jag anser att gud(ar) kanske finns, eller gud(ar) kanske inte finns, och frågan saknar värde för mig.

Det enda som är viktigt för mig är att andra inte skall tala om för mig vad jag skall tro på.

Gudaskitare? Klosettist (med den alternativa uttydningen att gudarna får vara kvar i skåpet)?

Jag vill inte bestämma vad folk tror på men det är ju oundvikligt att religiösa frågor är inblandade i politiken. Religiöst motiverade lagar finns det många och de religiösa kommer tolka det som religionsfientligt att ta bort dem. Och alla lagar är baserade på någon moralfilosofi, religiös eller annan. Relationen mellan barn och föräldrar är både politiskt och religiöst mycket reglerad. Religionsfrihet tolkas av de mer auktoritära religionerna som "rätten" att tvingas tro på samma sak som sina föräldrar. Om staten försöker gynna uppbrott från familjen ses det som en direkt attack mot religionen vilket det kan vara eller inte vara, det finns väl olika intentioner men resultaten är naturligtvis att konservativ livsstil (där individen är underordnad familjen) missgynnas. Jag har förstås en mycket bestämd uppfattning i denna fråga, som framgått tycker jag försörjningsansvaret ska övergå till staten efter grundskolan för att man ska få skapa sig själv och vara en fri individ endast underställd staten. Staten borde också verka för frihetliga uppfostringsideologier för att skapa ett individualistiskt samhälle där familjen ska vara en frivillig sammanslutning baserad på känslomässiga band och inte ekonomi eller förtryck av olika slag. Individualism ska förstås inte föväxlas med egoism eller narcissism.

Inte alls, religion och politik har inte med varandra att göra, de skall hållas åtskilda.
Däremot så är politik och maktspel ofrånkomligt, då klättrandet i hierarkin är ett mänskligt drag.
Samhällen med god välfärd och små klassklyftor tenderar att ge religionen mindre betydelse, och det är där man kan jobba för. Men de som vill tro skall få göra det.

Individualism är inte bra för ett barns uppväxt. Ett barn behöver föräldrar som inte lämnar familjen för att "förverkliga" sig själva. Skulle det bli norm att lämna barnen vind för våg skulle vi få ett mycket rått samhälle.