Det måste väl också finnas någon dubb(el)arbetande hushjälte som framåt vintern har sjungit
"Nu är det hjul igen,
och hjul är det nu igen,
och hjulen varar fram till påska..."
?

påskrisgröt ... för god att kolsyra men söt och mustig nog att ätas med sill och kräftor och dricka björkdricka därtill i björksavens tid, förutom på gotland där de ... drickur gotlands-dricku till saffranspannkakan och det året om, nu när snart vintern rasat ut, så tändas julbrasan en gång till slut ... Gott Nytt Vår

Denna "käcka" hjulvisa hjulvisa visa' mig hur hjulbulten skall föredras för att bultens högtid i hjulen hellre skall firas på två hjul än fyra i braskande tider av/i vagnsbultens lider... bulten måste dock sättas och i god tid dras färdigt innan före med slädföret om Rudolphs mule skall lysa klädsamt stopplyseröd framföre föröver och före de dubbade hjuldäckarna





Johnny Svängmans showband-Skinnknuttarnas Hjulafton ...

som det lät i hjultomtens barndom 1957 på en 78 rpm(varvare) stenkaka och en philips "skivväxlare"(vinylsvarvare)

db

åsså en liten hälsning från våra vänner i fjölå fjällom "piskvaktarne" ... från den tid som ... flytt, då det ändå begav sig ...

db

å' en liten rosenkindad men fortfarande osnuten å' ohängd hälsning från de våra ...
ännu lyckligt å' ovetande å' så förväntansfullt fyllda så små tindrande keruber

Blir liksom känslosamt så här inför 1:a maj firandet, tror på tomten allt mer ... och det heliga budskapet som följer av att det är saligare med givandet än tagandet förutom till pingst, då det på altargången skall tagas både kreti&pleti till nöd&lust ...

*Frigid*..

Romeo Olssons proffsdikt.

Jag mötte en man igår. Han kom gående över de smaragdgröna kullarna i Brösarp. Likt en ängel uppenbarade han sig framför mig, tryckte min hand och bad mig sitta ner.

Han sade att han vandrat från Smygehuk, och att han kommit för att fisa mig i ansiktet. Jag ryggade tillbaka, men inom bråkdelen av en tiotusendels sekund fann jag mig liggande på marken med hans snövita skinkor smärtsamt nära mitt anlete. Sakta, sakta förde han dem närmare och närmare mig; precis så nära att hans ringmuskel nästintill snuddade vid min vibrerande nästipp.

Sedan låg vi så i flera minuter och bara andades. Och sedan fes han. Det var som om jag försvann för ett ögonblick och när jag vaknade igen då var han försvunnen.

Jag tror mig ibland se honom komma gående längs landsvägen, tycker mig ibland höra ljudet av hans varma luft mot min kind.

Men han är borta, borta likt en vind.