Löjliga humorstrippar intresserar mig inte. Jag skriver nog skräcknoveller och tradegi om något.

Åh, jag skulle vilja ha en sådan där ritbräda till datorn. Men de är dyra, och det är så svårt att veta vilken som är bäst. Jag var väldigt duktig på att teckna som barn, jag gjorde mycket serier och teckningar om saker i verkliga livet. Jag talade ju inte så mycket, uttryckte mig genom ritandet istället. Detta var otroligt uppskattat av mina föräldrar och min farfar. Teckningarna var ofta väldigt roliga och fick dem att lägga av asgarv.

Anime är kul helt enkelt. Jag föredrar anime, alltså tecknad film, framför manga (serier) eftersom man får hela paketet med musik och allt. Ofta innehåller animé riktigt skön J-popmusik.

Men vad är det som gör det så bra då?

Dramat. Känslorna det väcker. Det är som fet, mäktig opera. Överbelastning av vissa delar av hjärnan. Verkar dock bara vara vissa typer av människor som är mottagliga för det. Jag får gåshud av animé trots att jag inte är ett stort fan. Egentligen är tv-spel i mangastil mer min grej.

Vad jag själv lagt märke till så fokuserar animé och manga (japansk fiktion i allmänhet?) oftare på det metafysiska. Karaktärernas känslor inför situationer är ibland viktigare än vad som faktiskt händer. Andra gånger ger de bara ett vagt huvudet-i-molnen intryck.

Viss animé upplever jag som en oberikad promenad genom känsloland utan någon vettig handling att stödja det på. Men som kontrast tycker jag västerländsk fiktion ibland lägger för mycket praktiskt tänk i smeten så helheten ser mer styltad ut, eller så hamnar karaktärernas mativation så mycket i skymundan att handlingen verkar sakna relevans. Praktexemplet är dungeons & dragons och besläktad skönlitteratur där karaktärerna bara säger saker som är ledtrådar eller har med handlingen att göra. Glöm att den hundraåriga legenden om en magisk brunn ska ge kulturellt djup åt befolkningen, hjältarna kommer att hitta den utan att ens försöka. Extremsystematiserande tänk när den är som värst.

Vad gäller stora ögon och androgyna män så vet jag inte. Smaksak? Den förstnämnda tycker jag är lite löjlig och jag slipper gärna båda, men det är inget som egentligen stör mig.

Håller med om att viss animé saknar välskriven handling och enbart verkar fokusera på känslor. Kan ibland vara svårt att följa med i vad som händer när det blir för mycket av den varan. Lite som när man skulle "leka teater" som barn.

Välgjorda tv-spel har som regel mycket mer sammanhängande handling än vad som är fallet med animé.

Jag föredrar manga art-style framför andra stilar. Speciellt alver, dvärgar, fabeldjur och andra traditionella europeiska mytologiska varelser gör sig mycket bättre i mangastil. Den klassiska gammelfantasystilen i t.ex Zelda eller Ys-spelen är supersnygg.

Det bästa spel som någonsin gjorts, med handling och karaktärer som överträffar de flesta böcker, är Suikoden 2. Stilen är ren, traditionell manga rakt igenom.

Verkligen inte. De du nämner härrör från en europeisk kultur och blir bara förflackade om de stöps i japansk dagistappning.

Dagistappning . Jag har ärligt talat aldrig gett manga en chans, för att jag har trott att det var tidningar och filmer för jättesmå barn. Baserat på de jättestora ögonen tror jag. Jag måste nog försöka ladda hem någon mangafilm och kolla. När det gäller serietidningar vill jag helst ha humorteckningar. Fantomen och sådant där har jag svårt att orka med. Kanske för att serierna är svartvita och lååånga.

Men jag läste Penny och Min Häst när jag var liten. Och så gillade jag Hulken.

Bamse är så jävla präktig, honom gillade jag icke. Kalle Anka är aptrist, men jag köpte tidningarna för att få klistermärken och tatueringar.