Från religiontråden:
Jag tycker världen är vacker när den är hård och grym. Jag intresserar mig för skönliteratur hög verklighetsförankring. Jag gillar att se på världen eller mitt eget lidande som skräck, drama eller svart komedi. Kanske fyller det tomrummet efter de känslor som jag inte längre känner.
T.ex Bröllop är mörka och onda, en förlust för det riktiga och goda i världen. För mig kunde det lika gärna vara någon sorts djävulsdyrkan. Jag har sedan barnsben sett de för mig falska handlingarna folk utför för att förstärka sin egen världsbild. Under bröllop är det så tydligt att de bara gottar sig i att få sina förväntningar uppfyllda. De föder dem till de läcker ur deras psyken som bölder. Händer det kollektivt kan det kännas hotfullt för mig, det är som en mobbmentalitet.
Anledningen till att jag är så psykologiskt stabil är nog för att jag på många sätt är mer pragmatisk, och vill se världen för hur hemsk den är istället för att skapa en idéell världsbild som andra kan krossa. Jag har inte ens ett högre mål att jag vill vara lycklig, det blir bara en naturlig konsekvens av mitt självtjänande. Jag får ingen extra ångest när jag är olycklig eftersom jag inte starkt känner att jag inte borde vara det. Jag anser att lidande också är en del av livet.
