Usch, vad jag kunde hata som barn! Hade nästan förträngt det. Men jag minns känslan. Jag såg inte alls rött; jag såg vitt. Allt blev vitt.

Låter mycket logiskt och inte alls långsökt.
Tack för feedbacken även fast det blev aningens ehm off topic, sorry.

Barn och barn förresten... Det satt nog i längre än så.

EDIT: Jag tror nog inte att Schubbe misstycker. Vi är förresten inte så petiga med att hålla sig till ämnet på det här forumet, utan brukar spinna iväg rätt friskt emellanåt.

Och det var så lite. Tufft att våga ta upp en så tabubelagd grej!

Någonstans måste man ju få kommunicera om det som känns ohanterligt.

Och rätt fiskt också emellanåt.

Jag misstycker inte.

I min ungdoms dagar fick jag ibland bilder i huvudet av vissa "dåd" som jag skulle utföra på förbipasseranden, men jag fick ur mig allt sådant på mindre farliga sätt och idag har jag inte känt av något liknande på väldigt länge.

Skulle aldrig ta upp liknande på andra forum men just här känns det tämligen safe att prata om sånt som "vanligt" folk finner uppseendeväckande. Har levt med de här drifterna så länge jag kan minnas ända sedan barndomen men det blir alltså mer och mer påtagligt hela tiden. Orolig för att jag en dag inte ska klara av att stå emot frestelsen.

Det är inte så att jag känner ilska i just det här sammanhanget det är mer en längtan efter att få göra någonting som skulle skänka mig stor tillfredställelse utan att nödvändigt vara sexuellt (kan vara det med). Men visst blir det än mer påträngande när jag väl blir arg på någon, då kan jag fantisera om att rikta handlingen mot en specifik person, har annars inte några direkta preferenser. Inte barn och inte pensionärer, helst någon vuxen människa som inte förtjänar leva. Som ingen värdig min medkänsla skulle sakna. Lite som Dexter är nog därför jag älskar den serien. Kan själv dock inte skylla på blodiga barndomsminnen som orsak till mina drifter.