Njae inte direkt. Funderar på att nämna det till psykologen på habiliteringen nästa gång vi ses.

Kan ju vara bra, om det är någon du har förtroende för. Det låter som rätt tungt att gå och bära på.

TV-spel fanns inte ens när jag var barn.

Det var märkligt. Jag har bestämt för mig att vi var barn samtidigt.

Det är det och det bara växer med tiden. Först var det bara "oskyldiga"tankar då och då, nu tar det upp större delen av tankeverksamheten. Inte lätt när man dessutom har en förmåga att förarga och stöta sig med folk vart man än går.
Grejen är ju också att det är en längtan, eufori så att säga, förknippat med glädje och lycka. Messed up alltså

Hoppades att det kanske var en AS grej och är delvis därför jag sökt mig till dessa specifika forum.


Har för första ggn fått förståelse för hur det måste vara för pedofiler.
(dom väljer ju inte att vara som dom är heller)

Jo, typ Pong fanns väl, men inte i mitt hem. Eller, okej, TV-spel gjorde faktiskt sitt intåg efter ett tag, men jag hann göra ganska mycket annat innan.

Då är det nog bra att du skriver om det så att det får pysa ut någonstans. Obearbetade kränkningar kanske? Frustration över att ofta bli missförstådd? En längtan efter upprättelse? För neej, man väljer ju inte hur man är. Och människor i flock kan ju vara rätt svåra att tas med om man sticker ut. Men jag har ju förstås ingen aning om vad det grundar sig i.

Som barn kunde jag ibland känna mig så orättvist missförstådd och sårad och kränkt att jag lekte med tanken att dräpa en och annan kompis, men jag kunde genast sätta mig in i hur ledsna alla skulle bli (inklusive jag själv) och hur jag inte skulle kunna leva med mig själv efter en sådan handling. Men då var det inte heller så stora kränkningar, mer en maktlöshet över att det alltid var jag som blev så missförstådd/skrattad åt/förebrådd.

Det är väl bäst att jag flikar in att även jag hoppas att Phideaux inte behöver gå runt och tortera och avrätta folk. Det vore lite jobbigt. Dessutom är livstid i fängelse inte så kul.

Jag tror att den typen av fantasier är ganska vanliga egentligen, i situationer då man känner sig gravt missförstådd och maktlös inför en enad flock, typ. Men om man blir sedd och respekterad i sina känslor får man successivt bättre och bättre redskap för att hantera dem, och då kanske de aldrig ens når ens medvetande.

Som aspie kanske man kan vara extra sårbar, eftersom det är rätt vanligt att man blir missförstådd.