PK?!
Så har jag aldrig tänkt... Jag har mer tänkt att det är vanliga existentiella våndor hos någon som levt ett utsatt liv. Nu vet jag ju inte om hon har gjort det, i och för sig, bara tagit det för givet. Det känns inte som något man kan fejka.
Jag fattar nog inte det där med PK. Antingen tycker man väl att värderingar är bra eller att de är dåliga. I viss utsträckning kan man väl vara osäker. Och så kan de så klart vara mer eller mindre genomtänkta. Men PK... var hamnar det på skalan? Blir det dåliga värderingar då? Eller är de
för bra? Eller vad? Alltså, jag
undrar verkligen. Jag försöker inte tjafsa.
