Ibland kan jag sakna att ha en grupp med vänner att umgås med, framförallt över nätet. Jag har fortfarande bekanta IRL som jag träffar ungefär en gång om året men det ger mig inte så mycket om jag ska vara ärlig.

När jag spelade onlinespel kunde gemenskapen emellanåt vara riktigt trevlig, men också dålig eftersom det var en massa favoriserande där också. Mitt dilemma är följande:

När jag spelar onlinespel träffar jag oftare folk jag gillar att "umgås med", om än online och inte i verkligheten. Efter ett tag börjar onlinespelandet kännas som ett krav och då börjar jag må dåligt. Blir deppig etc och känner behovet av att klippa av helt och ägna mig åt t.ex japanskastudier eller traditionella tv eller datorspel för en spelare i ett par månader. Väldigt ensam och introvert, skönt till en början att inte ha kraven från onlinegemenskapen längre men efter ett tag börjar det kännas ensamt och lik förbannat längtar man tillbaka till en gemenskap online.

Forum räcker inte för mig, bara en massa tråkigt folk som inte har samma intressen. Spelen däremot är fulla av folk som kompletterar mig bra och där får jag respekt bara genom att vara mig själv. Behöver inte försöka spela neurotypisk. Iofs kan jag få viss respekt IRL också om jag t.ex går ut och dansar eller umgås med folk någon kväll på fest, men det är inget som direkt lockar mig i längden.

Just nu är jag i den fasen att jag lessnat på det spel jag spelar, börjat längta efter mer fri tid etc, men samtidigt känns det så ensamt. Kanske måste jag hitta ett spel med lite annan uppbyggnad än det typiska World of Warcraft-formatet med tävling om vem som kan gå upp i levels snabbast etc och sen sitta och spela som om det var ett heltidsjobb för att kunna utveckla sin karaktär. Det överbelastar hjärnans belöningssystem och urholkar till slut helt nöjet.

En annan grej med spel är att jag faktiskt får vara mig själv i högre grad. I t.ex WoW var jag den bäst rankade/utrustade av min klass av alla på hela servern, i serverns bästa guild två gånger om, och bara genom det får man en massa uppmärksamhet men jag brukade klä ut min karaktär i utmanande, supergayiga underkläder och springa runt och duellera folk så, ge fejkade avsugningar till folk från fiendesidan, chockera folk med galna bögerier eller hjälpa andra spelare villkorslöst eftersom jag var både rik och mäktig i spelet. Jag fick leva ut en mycket större del av mitt personlighetsregister än vad jag kan i verkligheten. Vara galen, pervers, makthungrig men också extremt hjälpsam och snäll mot de svaga. Jag hade ett tag en egen fanclub på fiendesidan eftersom jag var en kändis som brukade ha cybersex med låglevelnoobs, strödde guld och gratispresenter runt mig och aldrig tackade nej till att offra tid till att göra sånt som för mig var meningslöst men som gagnade andra.

Haha, min sambo spelar global Agenda nu, eller det är på prov, det har inte släppts officiellt ännu. Vad är det första han gör? Skapar en stor rosa robotliknande karaktär och är jättemusklad och tuff, men som sagt, rosa .

Den där spelgemenskapen låter mysig. Jag förstår attt man fastnar. Särskilt om man skulle ha ett headset å mikrofon och kunna snacka med de andra spelarna. Jag har nog aldrig upplevt gemenskap. Vet inte om jag vill heller, men jag känner mig ju ensam. Funderar på att flytta till pappa när han flyttar till hus i vår. Det bor för mycket folk i lägenhetsområden. De gaddar ihop sig och jävlas med mig. För att jag inte passar in.

Jag är ganska nöjd med forum som enda kontakt med omvärlden.

Att springa runt klädd i rosa, vara en slags minigud och samtidigt flumma dig totalt, det funkar bara inte i verkligheten på samma sätt. Dock kul. Jag hade något som liknade rosa underkläder till min (manliga) karaktär. Såg ut som en helt galen manshora.

Jag önskar jag kunde spela spel, det verkar rätt kul. Men jag klarar bara Bubble Bobble, Bomberman och Wonderboy, den sortens okomplicerade spel.

Jag brukade hänga på fiendeterritorium och leka med dom som var där. Jag vägrade döda någon om jag inte kunde göra det på ett kreativt sätt. Även om jag annars höll en låg profil så blev det till slut en del som kännde till mig. Förmodligen för att det är lättare att komma ihåg någon som försöker dränka sina motståndare istället för att slåss. Jag har aldrig riktigt spelat som alla andra gör. Jag brukar t.ex ha den minst populära karaktärsuppbyggnaden och hitta taktiker som ingen vet hur de ska försvara sig mot.

Men gemenskapen har i mitt fall varit bristfällig. Den var som bäst de få gånger jag hittade likasinnade spelare. Det var oftast när jag gick ut på galna äventyr som jag aktivt började prata med andra.

Jag brukade också dränka folk. Brukade klä ut min male blood elf karaktär i en tight, åtsittande mageweavedräkt och ganka folk tills jag fick någon att följa efter mig. Då hoppade jag i en sjö, simmade till botten med unending breath, eller vad den där formeln som warlocks hade hette, och när den som jagade mig dykt tillräckligt långt använde jag fear för att hålla honom kvar när han började få slut på luft.