Det har varit en kämpig dag idag, men säkert nyttig... på sikt. Min projektledare har haft ett
väldigt allvarligt samtal med mig om min arbetssituation (dålig närvaro och sviktande prestationer, för att uttrycka det milt). Han vill verkligen hjälpa mig att få det att funka men det måste till en radikal ändring för att han skall kunna försvara att jag har min tjänst kvar.
Men jag kopplade äntligen något som jag naturligtvis borde ha fattat för länge sedan, och det kan vara min räddning: det går inte att jobba ikapp. Det är inte rimligt att ens försöka det. Det är så man dukar under igen och igen och igen. Så jag skall börja från NU och se till att ta mig till jobbet i tid och faktiskt jobba när jag är där och be om hjälp med prioriteringar så fort jag drunknar eller fastnar i detaljer och använda timstockarna och handin, och helt enkelt sjukskriva mig eller gå ner i tid när jag inte fixar det. Eller åtminstone säga till. Direkt. Det blir skitjobbigt, men det kanske faktiskt är
möjligt.Usch, jag grät på min projektledares kontor. Och då menar jag inte så där lite diskret och vackert, utan jag hulkade och storbölade. Högljutt. Länge. Så att jag blev alldeles flammig och svullen i hela ansiktet, och jätterödögd. Och snorig. Och de andra i korridoren hörde det säkert.
Inklusive doktoranden som jag handleder.
Dessutom håller jag på att bli förkyld. Men jag planerar att bli frisk till helgen.