Mina katter får också mindre social samvaro än vad de vill ha... Jag är för aspig för mina katter, orkar inte alltid vara socialt responsiv. Så hund är knappast att tänka på...
Förresten har jag faktiskt en väninna som pratar bebisspråk med sina katter på ett sätt som jag själv finner en aning drygt, åtminstone när hon gör det medan vi talar i telefon. Mitt i en mening kan hon helt byta fokus och röst, för då dök någon av katterna upp i hennes synfält, och då måste hon jollra
länge. Hon t.o.m. pratar med
mina katter när jag talar med henne i telefon, trots att han rimligen inte hör henne. Hon känner igen vem av dem det är som jamar, och namnger henom och börjar nojsa. Jag kommer inte ens ihåg om hon har två eller tre katter, men hon känner mina till namnet och pratar bebisspråk med dem. Men jag har överseende med det, för hon är en underbar människa.
Jag känner igen vad sparven skrev om att kommunicera på något slags kattspråk. Katter är ju så oerhört tydliga i kroppsspråket, och svarar också när man uttrycker sig icke-verbalt till dem. Att jama lär ju vara något som vuxna katter använder nästan uteslutande till människor, när människorna är för tröga för att svara på det icke-verbala. Den katt som jag ganska nyligen har tagit hand om har blivit en helt annan person efter att hon märkt att jag läser av hennes signaler och respekterar hennes gränser. När hon kom var hon bitsk. Nu spinner hon när jag klipper hennes klor, och ställer sig fogligt vid badrumsdörren när jag tappar upp ett bad till henne (hon har problemhud) trots att hon är rädd för vatten. Hon vet att hon kan lita på mig.