Finns det "crazy cat-lords" också, eller är det här en åkomma som drabbar enbart kvinnor?
Mitt svar: Helt säkert, har dock inte stött på någon Kattgreve vad jag vet? Men tror mig kunna känna igen en sån med tanke på vad jag känner till om min egen kufiska personlighet, känns igen på att kundvagnen är fylld av cat-sand, torrfoder och konservburkar med roliga bilder på, då konsumenten sen närmar sig kassakön och får den gå före i kön av för mig dolda skäl (vet inte men kan tänka mig att medlidande är ett skäl, gott som ett annat)
Blir alla kattägare förr eller senare "crazy cat-persons"?
Mitt svar: Mjaupp ... förr eller senare, bara en fråga om tid ... och det gäller utan några undantag "alla" cat-freaks!
Varför pratar alla kattägare med sina vuxna katter med bebisröst? (Nej, skärp dig nu, katten är för helvete inte din bebis!)
Mitt svar: Vågar fan inte annat, katter är känsliga djur precis som hundar! När det gäller katter så äger de ändå en hälsosam självbevarelsedrift som hundar tyvärr saknar, dvs min hund tenderar att göra mig till viljes då jag besvärligt ryter, svär och gör mig löjligt till, om hunden då blir förvirrad och undrar vad husse för stunden hemsökts av för djävla demoner och inte förstår vad jag önskar så jag tar fram min "Korpralsröst" och fäller in min tumme på handflatssidan och pekar med hela handen, *pust stryker mig för pannan i min för övrigt högröda nuna och tar mig för bröstet* *pust* skyll er själva om ni idkar dylika kadaver metoder på edra djur om det då är en liten katt ... flyttar den helt sonika hemifrån
Med min bekännelse som känns som under galgen vill jag ändå lägga till att min hund hittills varit mycket underdånig då hen" förlåtit mig snart sagt vilka tilltag som helst. En mycket godsint och godtrogen själ i min hund, hade det varit en katt hade jag fått värma fötterna själv, kissemissen hade aldrig accepterat mitt njugga beteende, NIX, katten tar för sig och passar det inte så ...
Varför tror alla kattägare att deras katt måste behandlas som en bebis?
Mitt svar: Katten brukar få som den vill, separationsångesten blir helt enkelt för svår om man får för sig att behandla missen/missan/"hen" som en vuxen jämlike, ingen kisse tycker om det, de ser helst att vi förlöjligar oss och gör oss eländigt till med våra handskalade räkor, rostbiff och ostkaka då vi ber om ursäkt för all jävelskap som vi ställer till det med bara för att kissen har skött sin manikyr och pedikyr på (välj själva)
Min hund gör sig på min order till en trofast vän med alla katter vi möter, katterna river "hen" på nosen då "hen" stoppar sin nyfikna och kalla nos i baken på katterna (obildbar när det gäller kattspråk
)"hen" har även fått sina sårbart känsliga tassar rivna till blodvite, när det inte passat katterna med en hund som bara på hundars vis velat busa lite kärvänligt
men "Vi" finner sig/oss i det också
lite Ådi över hunden som hänger ut tungan och passar på att bjuda på ett leende när de senare möts igen
db