Många har säkert uttryckt liknande tankar innan mig, men jag tror mig ändå ha kommit fram till att äkta godhet alltid krockar med den mänskliga egoismen och de mänskliga behoven. Människan är i grunden en slags egoist.

Jag tror mig ha hittat hela roten till mina existentiella problem och "personlighetsstörningar". Jag vill egentligen vara god, villkorslöst god men har hela mitt liv upplevt en överkänslighet för all den egoism, självgodhet och i grunden falska och ytliga godhet som de flesta ser som vägen till lycka och ett moraliskt fulländat liv. Jag har alltför många gånger sett hur "goda" människor vänt andra ryggen.

Arrogansen finns där precis under ytan. Självgodheten. Viljan att blunda så länge man själv har det bekvämt. Jag själv är inte ens immun mot detta. Ju bättre jag mår desto mer framträdande blir dessa drag även i mig. Falskheten.

På något sätt fungerar min hjärna som så att den förstorar upp småsaker till enorma proportioner. En extrem överkänslighet för känslor, empati och sociala fenomen. Jag har utan att riktigt inse det själv fått min självbild blåslagen och sprängd i bitar när jag försökt ge uttryck för något gott och bra. Detta måste ha börjat redan när jag var bebis.

Jag frågar mig själv, hur blir man god på riktigt? Inte en falsk människa som låtsas ta hand om andra, donerar lite pengar till rädda barnen och pratar politiskt korrekt om allting. Det svar jag funnit är att godhet på något sätt hör samman med att våga vara patetisk och våga förlora och vara dålig. Problemet med detta är bara att man då blir väldigt ensam. Det känns som att skrika ut i rymden eftersom ingen ser eller svarar på ens godhet på samma sätt. Man får falska vänner som är "låtsasgoda", osv.

Normalt tar min narcissistiska borderlinepersonlighet över. Aggressioner, jag ser allt i svartvitt etc. Det är utlopp för frustration. Ingen förstår ju ändå. Jag kan bli en lydig hund och gå i de falskas ledband, då är de nöjda, men jag ljuger ju för mig själv och sviker mina sanna ideal. Vad gör man?

När min hjärna nollställts efter tung narkos, efter en operation, har jag varje gång jag vaknat känt som om den härva som är min självbild lösts upp och jag för en stund kan se klart. Det jag känner är över allt annat en vilja att vara villkorslöst god. Som om någon sprutat in ett sanningsserum i mig som skalar bort alla yttre lögner. Alla lögner jag lever med i mitt sinne och min syn på mig själv försvinner. Det är en av de mer fascinerande biverkningarna av narkos. Narkos kan, om man bär på mycket, öppna gränsen mellan det medvetna och det undermedvetna. Iaf rent moraliskt.

Ju mer jag tänker på det desto mer äcklad blir jag. Jag känner mig förorenad av allt dåligt i världen. Jag vill kräkas. Jag vill inte hata men det går inte att sluta eftersom den enda boten mot hatet verkar vara präktig självgodhet. Att känna sig bedrägligt nöjd med sitt egoistiska liv.

Vad har du prövat för andra motmedel mot det hatet? Det verkar ju som att du undersökt andra alternativ, eftersom du kommit fram till att den enda boten är präktig självgodhet. Kan det möjligen vara något som du glömt bort att testa? För det där du berättar om hur du känner dig efter narkos, det tyder väl i alla fall på att det skulle kunna finnas något annat?

Ja, jag vet att det finns något annat men jag kan inte konkretisera det.

När jag vaknar ur narkos har jag en allmän känsla av att "ingenting betyder något förutom godhet och medkänsla". Den känslan kan finnas kvar i några timmar ända tills man blir mindre groggy och hjärnan lyckats aktivera alla de skyddsmurar och barriärer som helt försvinner när man är "död" en stund. Narkos är ju inte som sömn. Man sover inte, man stänger ned medvetandet och kroppskontrollen ända ned till skelettet ungefär som om man stängde av en dator.

Jag har ett enormt behov av att sprida godhet och glädje men kan inte hitta några vägar att göra det.

Har du sökt i de olika traditioner - det är väl främst österländska - som går till roten med att "döda jaget" och på den nya grunden skapar ett nytt förhållande till allt i världen?

Jag skulle vilja åka till Kina eller Japan och studera sånt. Men, min oförmåga att organisera saker samt eventuella problem med försäkringskassan gör det omöjligt. För att inte nämna mina sociala svårigheter rent generellt.

Jag känner att mitt kall i livet är andligt och att hjälpa andra. Jag är ingen akademiker, men jag har andra kvalitéer som jag inte kan omsätta i praktiken.

Apropå akademiker så läste jag en gång om en sådan "resa" i bokform, såsom tre böcker. "Resenären" hette Kaj Håkanson. Böckerna var i tur och ordning:
- Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och verklighetsuppfattning
- Ovetande och vetande
- Det osedda: Nio steg mot enhet

Det finns väl sedan hur mycket som helst om du nu skulle orka att ta dig igenom andras "reseberättelser". Kanske något att finna ledtrådar i, som steg i en konkretisering från den allmänna känslan.

Vad jag minns går mycket av detta ut på att bli fri från språkets och tankens tvång och makt över oss. Att alltså finna fram till det som inte är så lätt att se, men som när man väl fått kontakt med det kan förefalla som den självklaraste sak i världen.

Nu tillhör jag inte dem som gått den vägen, men har likväl periodvis varit rätt trött på samma slags förvillelser som du verkar reagera på och föranlett av det åtminstone snubblat över ett och annat i sökandet efter radikala alternativ.

Jag vill dock inte bara gå runt och mysa och må bra själv. Jag vill göra nånting för att arbeta för en godhet i världen. Sprida goda energier.

Det var just i det perspektivet jag kom att tänka på de tre böcker jag nämnde. De hade nämligen sin grund i en slags förtvivlan i att det ska vara så svårt att göra rätt och att uppnå det goda i en större krets. De tillkom i en tid där medvetenheten hade ökat - än en gång (för detta upprepar sig titt som tätt och verkar vara något för varje generation att återupptäcka) - om att det inte räcker med goda avsikter och att de godaste avsikter kan leda till resultat i en helt annan och "ond" riktning.

I det såg jag något av en parallell till det du tagit upp i denna tråd.

Menar du att underkuva egot? Jag har hört att vissa religiösa har gjort det genom gudadyrkande, men det ska gå att uppnå utan religion.