Jag går ju varje dag med min hund i skogen och går då oftast på stigar, något
jag många gånger funderat över är varför stigar nästan alltid slingrar sig fram
Dom slingrar sig ofta inte på något logiskt vis utan helt enkelt bara slingrar sig.
Det här gäller inte bara gamla stigar utan också ny upptrampade och på dom
nya stigarna vet jag att det inte legat några hinder som flyttats senare, jag kan
min skog.
Djurstigar däremot upptrampade av t.ex. rådjur är mycket mer raka än dom som
människor skapat. Är "krokigheten" något som är inbygt i oss människor men inte
i djur

Vet att det är en egendomlig fundering men jag kan inte släppa den.

Skön tanke!

Som sagt, LITE slingrighet uppstår väl av hinder, men kanske inte all!

Jag har märkt att jag blir stressad av raka gator och svänger hellre hit och dit för då får jag hela tiden delmål och känner att jag kommer framåt. När jag tvingas gå rakt fram känns det som att jag aldrig kommer fram och stressar upp takten tlls jag plötsligt är framme. Det kanske är samma sak i skogen!?

Edit:
Och så kanske människorna blir mer blir distraherade än rådjuren av roliga grejer på vägen och känner att de plötsligt bara måste svänga av och kolla in det.

Ingen stigfinnare men så även jag mycket i skogen,
men det är när jag skriver det uppstår,
sliriga slingriga spår,
om stigar och snår.

Seriöst Djuren vet ju var de är, och vad de vill, de är ju liksom mer hemma, det här är inte så knepigt för mig trots att jag fortfarande tillhör rasen människa av arten människoapa, höll genast på å slira till det här med avarten människa, men det är rasen osv, är jag törstig och vill ha vatten så tar jag rådjursstigen och beroende på tidpunkt går jag i skymnings/gryningsriktning eller motsatt håll om det inte är just vatten som jag vill ha.

Skall jag bara härja som vandal så tar jag skogsbolagens stigar/vägar/hyggen, är det svampåbär så går det bra att bara planlöst irra efter hundskitpåsar svamprens yougurtburkar och bananskal m.m.

Finns det skogstorp och gamla fastigheter som gruvhål och kolbottnar så får det väl gå an med de av gammal hävd upptrampade forna arbets/jakt/fiske-promenaderna etc och det beroende av årstid som vintervägen, sommarstigen ...
våren är nog knepigast med sina oberäkneliga snösmältningar som gör om mossar och myrar till små insjöar ... hmm hösten är fin då man kan sno runt i torra bäckraviner ... hrrm får bråttom nu, tar med hunden ut trots blåst så är det mer lä i skogen och då får jag passa på och kolla att det inte bara blev en massa svamligt skit jag skrev här.

db

En till sak som jag tänkte på var att rådjuren inte bryr sig lika mycket som människorna om småsnår och undervegetation och därför kan gå rakt fram och på så sätt hinna bilda raka stigar, medan människorna bryr sig mer om de kanske blir sktiga av småkvistar som släpar mot byxbenen och därför väljer en liten omväg då och då för att slippa tät undervegetation.

Spännande att läsa vad ni skrivit. Det Schueberird skrev:
Känner jag igen, bland annat bland beväringarna som avslutade sin utbildning med
soldatmarchen, efter den rutt de gick så fanns det en ökänd raksträcka, asfalterad väg,
som var ett antal antal km lång rätt många faktiskt, den kallades för "vägen utan slut",
"tröstlösa vägen" m.m. och var ökänd som en riktig plåga. Så det där med delmål och
känna att man kommer frammåt tål att tänka på.

dygdig barbar skrev:
Det ligger helt klart någonting i det också för de har ju andra saker att ta hänsyn till,
att inte göra av med onödigt mycket energi eller riskera att bli uppäten.

Men jag tror att det ligger mer i detta krokiga stigen beteendet. sen jag flyttade ut i
skogen har jag gått med hunden och det har blivit en stig där jag gått, och utan att
jag tänkt på det så nog f-n har den blivit krokig helt i onödan, märkte det för ett tag
sedan och började fundera igen.
Det skulle vara mycket intressant att veta hur stigarna efter chimpanser eller gorillor
ser ut. Jag tror att vi av någon anledning kanske i överlevnadssyfte har det i ryggmärgen
från våra förfäder, något som var en av många fördelar att ha under den långa evolutionen.
Men jag kan inte knyta ihop säcken, förstår inte riktigt då våra förfäder, apliknande, måste
haft samma problem som rådjuren.
Kan det kanske ha något att göra med att vi går i cirklar när vi går vilse
Det är bara en gissning.

Och föresten tycker jag att gamla stigar borde blivit uträtade med åren för oftast vill
vi ju gå den kortaste vägen, om det inte är en ren nöjespromenad förstås.

Kom på ytterligare en sak jag läste för några år sedan, kommer inte ihåg källan, men man hade upptäckt att det var ovanligt många singelolyckor på vägar med långa raksträckor, och att man därför skulle göra nya vägar lite kurvigare.
Människor somnade helt enkelt när vägen var för rak.
Kan det ha något att göra med att de av våra förfäder som gick rakaste vägen helt enkelt slappnade av, tappade koncentrationen, uppmärksamheten och lättare blev uppätna eller ihjälslagna? Medans de som gick lite krokigt behöll skärpan.
lite långsökt kanske.

Det har jag också hört.

Eller så är det ett arv sedan vi hängde i lianerna.

Det är bland annat därför man sällan tar ett markreservat för järnväg och bygger motorväg på. Den tänkta sträckningen för järnvägen har i allmänhet så få kurvor med så stor radie som möjligt, medan en motorväg bör slingra sig lite mer.